"Taxikaos hotar i Stockholm från den 15 april. Då förbjuds taxi att ta upp passagerare på gatan, samt att sända beställningstrafik till adresser med stoppförbud. Det har gatu- och fastighetsnämnden beslutat." (Dagens Nyheter 31/3)

Helt otroligt. Det är ju inte första april förrän i morgon.

Vad kan de folkvalda förmyndarna vilja uppnå med ett sådant förbud? Sämre tider för taxinäringen? Att det ska bli svårare för hemvändande krogbesökare (framförallt kvinnor som ogärna vill promenera ensamma i natten) att hitta transport? Att främja svarttaxinäringen?

Nä, skälet är att taxibilarna kring Stureplan blockerar nattbussarnas framfart. (Snacka om att drämma till med den stora klubban - förbudet gäller i hela stan). Förbud är inte någon uppenbart listig lösning på problemet. DN fortsätter:

Det paradoxala är att förändringen medför att stadens busshållplatser blir enda fredade platsen för av- och påstigning. Enligt trafikförordningens kapitel 54, som inte kan begränsas av en lokal trafikföreskrift, har taxi lagenlig rätt att ta upp och lämna passagerare på busshållplatser.

Så vad som kommer hända är alltså att taxibilarna kring Stureplan bara får stanna på själva busshållplatserna. Samtidigt hindras folk i hela stan att vinka in en taxi på gatan - för att Stureplansbussarna ska kunna fara fram ostört. Man blir helt matt.

Så går det när den ena handen inte vet vad den andra gör.

[0 kommentarer]

Vid korsningen Folkungagatan/Renstiernas gata på Södermalm ligger min favoritrestaurang, Thai Wok House. Nu kanske de måste stänga. Det är nämligen oklart om kockarna får stanna i landet.

För några dagar sedan dök det upp gästböcker på borden. Gäster som uppskattar maten uppmuntrades att skriva ner sina synpunkter för att personalen hoppades att hundratals positiva vittnesmål från matgäster skulle öka chanserna att få stanna i landet.

Utvisningshotet är inte nytt. I slutet av förra sommaren var det också aktuellt. Då satt en lapp på dörren, med texten ” Tyvärr kommer restaurangen att stänga i september. Migrationsverket vill inte ge vår kock förnyat arbetstillstånd. Vi beklagar.” Fredrik Segerfeldt uppmärksammade saken i Svenska Dagbladet. Han skrev:

Bakgrunden är följande. Chamnan Naosawt kom från Thailand i mars 2003 för att arbeta som kock på Thai House Wok på Södermalm i Stockholm. I september i år går hennes tillfälliga arbetstillstånd ut. Arbetskraft från utanför EU får nämligen inte stanna i Sverige längre än 18 månader. Sedan måste man åka hem igen och arbetsgivaren tvingas starta en ny rekryteringsprocess. Restaurangägaren har inte lyckats hitta någon ersättare här i landet. I Thailand finns det naturligtvis ett överflöd av Thaimatskompetens, men att hitta en ny kock på andra sidan jorden på så kort tid är inte det lättaste. Därför tvingas nu Thai House Wok slå igen och en handfull arbetsplatser försvinner.

Hur resonerar migrationsverket när de överväger att utvisa företagsamma människor som driver en framgångsrik restaurang? Vem tjänar på att de utvisas? Jag förlorar på det, liksom alla andra söderbor som gillar thaimat. Staten förlorar på det, dels eftersom de mister företagsamma skattebetalare och dels eftersom restaurangen riskerar att läggas ned och övriga personalen kastas ut i arbetslöshet. Kockarna själva förlorar väldigt mycket på att utvisas.

Alla tjänar på att de får stanna.

”En kanske viktigare fråga är dock varför har vi regler som alla inblandade förlorar på”, frågade Fredrik Segerfeldt. ”Är det inte dags att ändra på dem?”

[0 kommentarer]

Den falnande statsministern Göran Persson fortsätter använda utnämningsmakten för att belöna sina kamrater. Den som gör sin samhällsplikt i Partiet kan hoppas bli universitetsrektor, generaldirektör, landshövding, ambassadör eller något annat ansett och välbetalt. Ja, eller tevechef. Statstelevisionen fungerar både som propagandamaskin åt Perssons parti och som reträttparadis för trötta partigängare.

Tidigare finansministern Allan Larsson förlänades ordförandeskapet i statsteven SVT för några år sedan. Nu vill han avgå. I dag utser regeringen hans efterträdare: tidigare vice statsminister Lars Engqvist. Så oväntat.

Engqvist är emellertid en krävande föredetting. Han har redan varit landshövding, ordförande för Malmö högskola, Svenska institutet och Statens kulturråd och vd för Svensks filminstitutet, så när han tröttnar på sin senaste förläning är det svårt att hitta nya. Men ambassadör har han inte varit ännu, så han kan fortsätta flyta omkring i statsmaskinen ett tag till.

Att ge honom SVT är ändå anmärkningsvärt. Det blir allt tydligare att SVT-kampanjen ”Fri television” är ett ironiskt skämt.

I en mindre skruvad värld hade det funnits en oppositionsledare som förmådde kritisera den regeringsstyrda statstelevisionen.

[0 kommentarer]

Schackkufen Bobby Fischer har som bekant fått medborgarskap på Island och flyttat dit. Till USA kan han inte återvända, eftersom han då kommer att ställas inför rätta för att ha brutit mot sanktionerna mot Jugoslavien 1992.

Fischer är inte bara legendarisk schackmästare och prydd av ett ordentligt uteliggarskägg, han är också passionerad USA-hatare (han välkomnade 9/11-attackerna som ”fantastiska nyheter”) och glödande antisemit.

Bloggaren Alicio i Underlandet har jämfört TT:s telegram om Fischers ankomst till Island med det Reuterstelegram som låg till grund för det. Reuters skrev:

"He resurfaced after the September 11, 2001, attacks in the United States. In an interview with a Philippine radio station, Fischer praised the strikes and said he wanted to see America "wiped out". Although born to a Jewish mother, Fischer has also stirred controversy with anti-Semitic remarks."

TT:s version löd:

Han lät inte höra talas om sig förrän efter den 11 september 2001, då han prisade attackerna mot World Trade Center i New York och Pentagon i Washington. Han sade att USA borde tillintetgöras. Fischer, själv jude på mödernet, har också fått påskrivet för sin kritiska hållning mot Israel."

”Anti-semitic remarks” blev alltså ”sin kritiska hållning mot Israel”. En stor del av telegrammet lånades också från nyhetsbyrån AFP, som likt Reuters talade om judehat, inte Israelkritik.

Stockholm Spectator har letat fram anmärkningsvärda Fischercitat:

"They didn’t contact my lawyers. Nothing. The fucking Jews want to destroy everything I’ve worked for all my life. There was no Holocaust. The Jews are liars. It’s time we took off the kid gloves with these parasites…Which is to expose the Jews for the criminals they are, the parasites they are, the liars they are, the thieves they are, the niggers (sic) they are…This is the Jewish mentality. These are a criminal people. They are liars, they are the worst pieces of shit in the world. They mutilate their own children. Fuck the Jews."

I dag uppmärksammade Peter Wolodarski saken i Dagens Nyheter. Han konstaterar att TT-texten är så anmärkningsvärd att den kräver en förklaring. Jo. Bra att saken uppmärksammas i DN; det är svårare för TT att låtsas som om inget hänt när den stora morgontidningen uppmärksammar den underliga rewriten.

Nu väntar vi alla på TT:s förklaring.

[0 kommentarer]

På Café Hayek använder Don Boudreaux en scen från den första Stålmannenfilmen med Christopher Reeve för att illustrera ett av den stora statens problem.

I scenen, som klipptes bort i originalversionen men finns med i den oklippta version som släpptes 2000, har Stålmannen just räddat Lois Lane och röjt sin existens. Han tar sin tillflykt till sitt Fortress of Solitude och rådslår med sin far, Jor-El. Fadern råder honom att fortsätta gömma sig bakom sin Clark Kent-identitet. ”Men varför?”, frågar han. ”Skälen är två”, förklarar Jor-El. ”För det första kan du inte tjäna mänskligheten tjugofyra timmar om dygnet. Människorna skulle aldrig sluta att ropa på din hjälp, ens för sådant som de kunde lösa själva. Det är deras vana att använda resurser på ett sådant sätt.”

Det verkar som ett klokt råd. Är det inte just så vi använder Leviathan? Boudreaux fortsätter:

"Suppose government did indeed possess superhuman abilities (as too many people seem to believe) -- abilities wisely and effectively to fund scientific research, fix minimum wages, fight wars, redistribute wealth, run schools, fund health care, operate a pension plan, and on and on and on.

Would we not still demand too much of this super-creature? Would we not abuse our access to its powers -- say, entreating it to police against steroid use by a minuscule portion of the population and, as a consequence, deflectiing it from tackling other problems that are more pressing? Would we feel entitled to pass off our own problems -- even our own small problems -- onto the extraordinarily-powerful-but-not-quite-almighty state, with the result being that our own individual powers wither and become sub-human?"

[0 kommentarer]

Österrike gränsar till en mängd nya EU-länder med låga skatter och låga lönekostnader. För att hålla företagen kvar tänker landet inte konkurrera med låga löner, utan med låga skatter. Bolagsskatten sänks nu från 34 till 25 procent och regeringen har för avsikt att sänka skatterna ytterligare. Samma strategi väljer Tyskland, där Gerhard Schröder lanserat en sänkning av samma skatt från 25 till 19 procent. Land efter land sporras av den institutionella konkurrensen att erbjuda goda villkor för företagande och tillväxt. När blir det Sveriges tur?

[0 kommentarer]

President Bush nominering av den biträdande försvarsministern Paul Wolfowitz till ny Världsbankschef har retat gallfeber på hela världen. Argumenten mot honom har varit många:

• Wolfowitz är unilateralist och tror inte på multilateralt samarbete
• Wolfowitz kan inte utvecklingsfrågor och har ingen bankerfarenhet
• Wolfowitz är säkerhetspolitiker - dessutom hök och neokonservativ – och saknar känslan för Världsbankens frågor
• Wolfowitz kommer att göra Världsbanken till expedition för amerikansk utrikespolitik

Många av dessa kommentarer vittnar om en grav underskattning av Wolfowitz kunskaper, erfarenheter och kapacitet. Att han skulle sakna kunskaper och erfarenhet från utvecklingsfrågor är rent nonsens. Förutom att han deltagit aktivt i Iraks återuppbyggnadsarbete – som på många punkter kan kritiseras – har han som ambassadör i Indonesien, som State department-anställd och som akademiker arbetat intensivt med demokrati och mänskliga rättigheter i Asien och Latinamerika. Vad kritikerna också missförstår är att Wolfowitz faktiskt bekänner sig till den multilaterala skolan i utrikespolitiken.

Det senare är sannolikt också ett av skälen till att Bush nominerat honom. Mot bakgrund av upprinnelsen till Irakkriget (Kyotoprotokollet, Krigsförbrytartribunalen, och en kort passage i ett stort dokument om en ny säkerhetspolitisk doktrin, heller inte att förglömma) har det gjorts gällande att Bush och hans administration skulle vara renodlade unilateralister utan förståelse för internationellt samarbete. Det har överlag funnits en överdriven alarmism i den tolkningen, men sant är att denna administration valt en konfrontativ linje i en del frågor om just villkoren för multilateralt samarbete och efterlevnaden av internationella avtal.

Trenden i dessa frågor är dock på väg att förändras. Condoleezza Rice har som ny utrikesminister ett klart uppdrag att sätta liv i gamla allianser och förbättra USA:s multilaterala rykte. Med John Bolton som ny FN-ambassadör för USA – ett hårt kritiserat val – signaleras också att Bush inte struntar i FN. Samma budskap gäller också med nomineringen av Wolfowitz till Världsbanken: USA bryr sig om vad som händer med banken. Det borde vara ett uppmuntrande budskap till dem som kritiserat USA för bristande bekännelser till multilateralism. På två sätt. För det första just för att Bush bryr sig vad som händer med Världsbanken. För det andra för att utnämningen är grunden för att skapa en fungerande relation mellan banken och Bush-administrationen – och den relationen har varit frostig de senaste åren och försvårat såväl USA:s som Världsbankens ansträngningar. Kritikerna snubblar därför på sin egen argumentation: de kritiserar Bush-administrationen för att inte engagera sig tillräckligt men accepterar inte dess profil och politik när den engagerar sig.

Finns det då inga problem med Wolfowitz som chef på Världsbanken?

Jo – det finns massor av problem och risker.

Ett av problemen är just att Wolfowitz kommer med ambitionen att förbättra USA:s multilaterala rykte och därför kommer att anstränga sig mycket för att inte stöta bort kritiker. Och bankens verksamhet är i sådant tillstånd att den skulle behöva en rejäl uppstramning som bl a innebär att det som de nuvarande kritikerna uppskattar plockas bort från bankens agenda. Wolfowitz kommer troligtvis att bidra till att verksamheten förbättras, men de stora reformerna riskerar att hamna i byrålådan när han inleder arbetet med att skapa sig en legitimitet i biståndsvärlden.

En fara som finns är att Bush med denna utnämning också ger upp försöket att prova nya former och kanaler för bistånd än de traditionella. När Bush ökade det statliga biståndet för tre år sedan byggde ökningen på insikten att de vanliga biståndsorganisationerna tidigare misslyckats med sitt uppdrag (skälen till att de misslyckats var fortfarande också närvarande i organisationerna) och att det därför behövde skapas alternativ (Millennium Challenge Corporation) som arbetade med konkurrerande metoder. Och om det är något som biståndsvärlden saknar är det just konkurrens. Med Wolfowitz som chef kommer troligtvis Bush att behöva leverera mer till Världsbanken. Om det sker på bekostnad av att prova konkurrerande metoder för bistånd har mycket gått förlorat.

En annan fara är att Wolfowitz blir en ny Robert McNamara. McNamara var en omstridd försvarsminister i Kennedys och Johnsons administrationer som senare utsågs till chef för Världsbanken. Där inledde han en kraftig expansion av bankens arbete och offrade kvaliteten i bistånd på kvantitetens altare. Martin Wolf som arbetade på Världsbanken under McNamaras tid har kallat McNamaras syn på utveckling och bistånd för stalinistisk. Här fanns tron att utvecklingen kunde kommenderas fram på samma sätt som försvarsministern flyttade trupper i ett krig. Det var en ”social engineering gone mad”. Wolfensohn har redan tagit initiativ till en expansion av Världsbankens resurser som i mängd såväl som i innehåll liknar det som hände under McNamaras tid. Wolfowitz som varit med om samma bedrägliga övertro på att på politisk väg skapa ekonomisk utveckling i återuppbyggnadens Irak riskerar att hamna i samma position som McNamara.

Varför är då Wolfowitz en lämplig kandidat?

Enkelt – för att det inte är rimligt att någon bättre skulle kunna få uppdraget.

[0 kommentarer]

EU låter meddela att de avskaffar licenskraven för export och import av textilier från Ukraina. Samtidigt kom beskedet att visumkravet för ukrainare som vill besöka EU inte kommer att ändras, en förolämpande smäll i ansiktet på den ukrainska regering som velat närma sig Europa. Principen ”Vi kan tänka oss att handla era varor, men kom för f*n inte hit.” är vare sig acceptabel eller berömvärd, men i EU:s fall är den åtminstone ett fall framåt.

[0 kommentarer]

Det är naturligtvis aldrig okej med bedrägerier, men när ett av offren för det tyska svindelbolaget Phoenix heter LRF är det svårt att inte dra på smilbanden. LRF är en mycket aktiv lobbyorganisation för den politik som årligen bedrar svenska skattebetalare och konsumenter på miljardbelopp. En genomsnittlig tvåbarnsfamilj skinnas varje år på ca 12 000 kronor i högre matpriser och skatter.

[0 kommentarer]

Stockholm 2005-03-16

Till:
Hans Tilly
Svenska Byggnadsarbetareförbundet

Bäste Hans,

Du är ordförande i en av Sveriges mäktigaste organisationer. På senare tid har Byggnads agerat med kraft i flera frågor av stor principiell betydelse. Imorgon kommer ni att demonstrera utanför Riksdagen som inledningen till en kampanj. Förra gången ni genomförde en kampanj beskrev ni utländsk arbetskraft som prostituerade.

Mot bakgrund av ert inflytande, agerandet i flera centrala frågor och er förra kampanj finns anledning till ett antal klargöranden av Byggnads ståndpunkter. Som jag ser det finns sju frågor som ni har anledning att besvara. De följer nedan.

1. Ni är motståndare till att Vaxholms kommun anlitar ett företag från Lettland för att bygga en skola, trots att företaget gav det bästa priset. Anser inte ni det vara viktigt att hushålla med skattemedel?
2. Ni anser att utländsk arbetskraft i Sverige ska arbeta efter villkoren i svenska kollektivavtal. Men när svenska byggnadsarbetare arbetade billigare än tyska i Berlin ansåg ni det vara rätt att konkurrera med ett lägre pris. Hur ska ni ha det?
3. Ni är motståndare till att utländsk arbetskraft ska få komma till Sverige och arbeta på sina villkor. Tror inte ni att era medlemmar klarar konkurrensen? Tror inte ni att era medlemmar är värda de löner som de har?
4. Tack vare företagens möjligheter att välja var de anser att de bästa förutsättningarna för produktion finns får vi ständigt billigare och bättre varor. Är det någon skillnad på att köpa en billig DVD-spelare från Kina och att köpa billiga byggtjänster från Polen?
5. År 2004 återförenades Europas länder äntligen efter Berlinmurens fall 1989. Tycker ni det var bra? Är alla européer lika mycket värda? Ska vi tävla på lika villkor? Eller ska några vara B-européer som inte ska få en chans utan ska hindras av nya murar?
6. Ni kräver att byggnadsarbetare som inte är medlemmar i er fackförening ska acceptera avtal som ni har träffat för era medlemmars räkning. Anser ni att det är förenligt med Europakonventionens krav på föreningsfrihet?
7. Kan ni ge ett enda exempel historiskt då murar runt ett land och hinder för konkurrens har skapat växande företag, fler bra jobb, högre löner eller bättre välfärd?

Det ska bli mycket intressant vad ni väljer att lyfta fram på demonstrationen och i den kommande kampanjen. Än mer intressant blir det om ni kan delta i en öppen diskussion bortom plakat och slagord. Ser fram emot svar på frågorna ovan.

Med vänlig hälsning

Johnny Munkhammar

[0 kommentarer]

George Bush har nominerat Paul Wolfowitz till ny chef för Världsbanken efter James Wolfensohn som slutar i maj. Wolfowitz, ledande neokonservativ i den amerikanska administrationen och arkitekten bakom Irakkriget, är långt ifrån en ideal kandidat i många europeiska politikers ögon, men den uppdelning som gjorts mellan USA och EU om chefsposterna i banken och IMF (USA utser chef för banken och Europa utser chef för IMF) kan bana väg för den biträdande försvarsministern.

Ett är dock säkert: denna nominering sänder en chockvåg genom hela biståndsvärlden. Oj, oj, oj vad det kommer att gnällas och skällas. Världsbanken har under Wolfensohns ledning blivit en allmän lekstuga för världsfrälsare av vänstersnittet och många i globaliseringsmotståndet har nu börjat se det som sin egen organisation.

Wolfowitz första uppgift som chef för Världsbanken bör vara att städa upp efter Wolfensohn och ge banken det tydliga fokus den behöver och en realistisk uppfattning om vad biståndet kan åstadkomma.

Fredrik Erixon

[0 kommentarer]

På SvD:s Brännpunkt skriver Belgiens premiärminister Guy Verhofstadt om hur EU ska få fart på sin stagnerande ekonomi. Det första förslaget handlar om att bevara Västeuropas överdimensionerade statsmakter genom att göra om direkta skatter till indirekta. Som om bördan därmed skulle vara mindre att bära. Det andra förslaget handlar om att via EU tvångshöja låga skatter i de nya medlemsländerna, så att de stagnerande euroländerna inte ska behöva sänka sina höga skatter. ”Konvergens” är den nya eufemismen för detta. Det som ska växa är alltså skatter och välfärdsstater. Kan EU-zonens tillväxtproblem illustreras tydligare?

[0 kommentarer]

Annika Billström har förstått att Stockholm kommer att falla i motståndarnas händer nästa år. De borgerliga partierna leder med nästan femton procentenheter över de rödgröna och moderaterna och folkpartiet är ensamma större än hela det rödgröna blocket. Hur tänker hon handskas med det förestående maktskiftet? Jo, genom att att flytta stora delar av kommunens verksamhet utom räckhåll för politikerna. Hon föreslår – på riktigt! – att de tre stora kommunala bostadsbolagen med sammanlagt 100 000 kommunala bostäder ska skänkas till en stiftelse för att föra bort frågan från politiken. På så sätt blir det omöjligt för väljarna att rösta för att tillåta omvandlingar till bostadsrätter.

Billströms arrogans är fullständigt häpnadsväckande, men egentligen borde man väl inte vara förvånad. Det var inte länge sedan hennes partikamrater på Sveavägen tog hand om problemet med kommuninvånare som envisades med att rösta på de borgerliga partierna, genom att spotta på det kommunala självstyret och föra upp besluten till den egna riksdagsgruppen.

Kom också ihåg att partisekreterare Ulvskog tyckte att det ”kändes som en statskupp” när väljarna röstade bort socialdemokraterna 1976.

Vi får väl vara glada att det fortfarande ordnas val.

[0 kommentarer]

Den peruanske författaren Mario Vargas Llosa är en av vår tids största författare. Men han skriver inte bara utmärkta romaner, han är också en glödande liberal.

För några dagar sedan fick han Irving Kristol Award av American Enterprise Institute. Då han mottog priset höll han ett fantastiskt tal, Confessions of a liberal (läs det här) om innebörden av att vara liberal, om den långa rad av diktatorer som plågat den sydamerikanska kontinenten, och om den skeva Amerikabilden.

Han talade om frihet, inte bara som handelspolitiskt ideal utan på ett personligt plan; att tolerera och respektera andra även om – ja, i synnerhet om deras åsikter skiljer sig från våra. Frihet är vårt kärnvärde och grunden för mänsklighetens makalösa framskridande. Privat äganderätt och rättsstat, ”rule of law” är de institutioner som garanterar mindre orättvisor, producerar mer materiellt och kulturellt välstånd och skyddar de mänsklig rättigheterna bättre än alla andra.

Frihet är också ett sammanhållet begrepp; ekonomisk och personlig frihet hänger ihop. I Sydamerika har man ofta försökt nöja sig med ett av dem, varför de också fallit samman. Fidel Castro, ”that authoritarian fossil” har visserligen förslavat det kubanska folket i 46 år och Venezuelas Hugo Chavez tycks sträva efter att apa efter det kubanska skägget, men aldrig förr har Sydamerika haft så många regeringar som tillsatts av relativt fria val.

Vargas Llosa passade på att markera sin position i några av de frågor som väcker kontrovers bland amerikanska liberaler.

”I lament the fact that many states still apply the aberration that is the death penalty, as well as several other things, such as the fact that repression takes priority over persuasion in the war on drugs, despite the lessons of Prohibition. But after completing these additions and subtractions, I believe that the United States has the most open, functional democracy in the world and the one with the greatest capacity for self-criticism, which enables it to renew and update itself more quickly in response to the challenges and needs of changing historical circumstances.”

Talet avslutas med en visionär ton värdig en romanförfattare:

We dream, as novelists tend to do: a world stripped of fanatics, terrorists and dictators, a world of different cultures, races, creeds and traditions, co-existing in peace thanks to the culture of freedom, in which borders have become bridges that men and women can cross in pursuit of their goals with no other obstacle than their supreme free will.

Then it will not be cecessary to talk about freedom because it will be the air that we breathe and because we will all truly be free. Ludwig von Mises’ ideal of a universal culture infused with respect for the law and human rights will have become reality.

[0 kommentarer]

Alla som har jobb ska ha rätt till heltid. Det förkunnade arbetslivsministern Hans Karlsson i dag. ”Människor som vill ha heltid, hos en arbetsgivare som faktiskt kan ordna heltid om man vill, ska ha rätt till det, för att kunna leva ett bra liv. Så enkelt är det.”

Ojdå. Det var raka rör. Lite vagt uttryckt för att ligga till grund för lagtext, dock. Jag undrar hur ”arbetsgivare som faktiskt kan ordna heltid om man vill” kommer att definieras. Man kan vara ganska säker på att ingen kommer att fråga arbetsgivaren.

Och riktigt så enkelt är det nog inte, för då hade inte regeringen behövt ge utredaren förlängd tid för att föreslå hur det ska gå till. I morgon beslutar de nämligen att låta utredaren fundera på saken till november.

I sak är det väl inte särskilt svårt. Ambitionen att tvinga alla arbetsgivare med deltidsanställda att erbjuda dem heltidsanställning omvandlas lätt till lagtext. Men ingen vill riktigt ta ansvar för konsekvenserna. Om sådan lagstiftning drabbar en arbetsplats med tio halvtidsanställda, så kommer fem av dem att få sparken. Så enkelt är det. Det är ju inte så att efterfrågan på arbetskraft följer riksdagsmännens välvilja, och oavsett hur man vänder och vrider på saken, så kommer verkligheten inte att börja ta order från den socialdemokratiska riksdagsgruppen.

Om regeringen följer upp med förbud mot att avskeda överflödig personal till följd av beslutet, så kommer mindre företag gå i putten. Och en sådan reform skjuter man gärna framför sig.

Det är inte omöjligt att utredaren får ytterligare förlängning på sitt funderande. Nästa år är det ju val, och lagstadgad heltid är nog en bättre valfråga än faktiskt policybeslut. Handlingar har konsekvenser, men politiska löften är gratis.

[0 kommentarer]

En kompromiss om reglerna för euroländernas stabilitetspakt är på väg att förhandlas fram vid EU:s kommande toppmöte. Det lutar åt att Frankrike och Tyskland får igenom en uppmjukning av villkoren så att det blir lättare att ha stora statsskulder och budgetunderskott. För att EU-kommissionen ska bevilja detta kräver de i utbyte att dessa länder slutar göra motstånd mot föreslagna ökningar i EU:s egen budget. Slappare nationell budgetdisciplin bytes mot slappare europeisk dito. Dubbelt synd om skattebetalarnas plånböcker.

[0 kommentarer]

Det var lättare att vara socialdemokratiskt statsråd för tjugo år sedan då det bara fanns statliga tevekanaler. Nu är det lite knivigare att få programdirektörerna att marschera i raka led. 2005 års mediemarknad kräver både morot och piska. Ofta räcker det att spela med utnämningsmakten; det finns ju hur många myndigheter och verk som helst att stoppa in lydiga tevechefer i. Men när privata företag nämns vid namn i den privata-men-statsreglerade kanalen TV4 – då kommer piskan fram.

Tidningen Resumé rapporterar nu att TV4 tvingas sluta sända den populära psykolog-talkshowen Dr Phil. Den gode doktorn har nämligen ovanan att nämna produkter och företag vid namn, något som är förbjudet enligt svensk lag. Man har redan tvingats sluta sända Ophrah av samma skäl.

TV4, som är beroende av statens godtycke för att inte mista sin koncession att sända i det markbundna nätet, riskerar nu vite på miljoner. ”Det innebär att det blir svårt för oss att sända stora amerikanska serier. Egna produktioner kan vi påverka men inte sånt som tittarna vill se men som vi inte själva gjort”, förklarar Richard Wallentin på TV4 för Resumé. Ut med utlänningarnas teveprogram, alltså.

Det vore intressant att höra hur regleringsivrarna förklarar bort SVT:s ”sponsrade” program, där kanalen finansierar större evenemang med pengar från ett antal företag, mot att företagens logotyper presenteras i början och slutet av sändningen. I alla andra sammanhang kallas det annonsering. Den som slingrar sig ur det hyckleriet är Ciceros överman.

Nåja, någon av Stenbecks kanaler får väl ta över Oprah och Dr Phil. De sänds ju från England, och Blair regering är inte lika hatisk mot privat företagande som sina svenska partibröder. I sak gör det ingen skillnad; man måste ju ändå ha kabelteve för att kunna se på nyhetssändningar som inte filtrerats genom den svenska statsideologin.

Men tilltaget borde vara farligt för socialdemokratin. Inget retar väl upp medelålders marginalväljare som att tvinga bort Oprah och Dr Phil från etern. Det är inte helt populärt att spotta väljarna i ansiktet; det vore lite som om moderaterna vek sig för LO eller om folkpartiet slutade kräva sänkta skatter.

Missa förresten inte statstevens kampanj ”Fri television”. Storslagen ironi om styrning av mediautbud.

[0 kommentarer]

Regeringen kom överens med stödpartierna att ett försök med arbetstidsförkortning ska genomföras i några kommuner. Försöket är till för att studera om de anställda helt enkelt mår bättre av kortare arbetsdagar. Istället för åtta timmar per dag ska de anställda nu arbeta sex timmar per dag. Arbetslivsinstitutet ska nära följa projektet, löpande mäta personalens hälsoutveckling, och senare rapportera till regeringen om sina upptäckter.

Vad kommer resultatet att bli?

Sorry, glömde berätta en detalj: personalen får samma lön trots att de arbetar mindre.

Alltså: kommer personalen att må bättre av att för samma ersättning arbeta 25 procent mindre? Det är frågan som ska undersökas.

I SVT:s Aktuellt försäkrade igår en forskare på Arbetslivsinstitutet att studien mötte alla vetenskapliga metodkrav.

I samma inslag visades hur det firades med tårta på en förskola i Norrbotten. Någon beskrev det hela som en ny start för livet.

Hade det varit det om lönen hade sänkts med 25 procent också?

[0 kommentarer]

I går sågade professor Karl Gunnar Persson svensk samhällsvetenskaplig forskning vid fotknölarna på Dagens Nyheters debattsida. En forskare vid London School of Economics har undersökt 400 statsvetenskapliga institutioner i världen, och bland dem rankas svenska universitet i botten. Göteborgs universitet hamnar på 223:e plats, Stockholm på plats 318 och Umeå 377. Ett av skälen är att Sverige delar upp utbildningen på för många orter. Det går inte att få en kritisk massa i forskning om forskarna ska splittras i så små grupper och skingras över landet.

Som ett brev på posten noterar jag i dag (i en stor affischkampanj i tunnelbanan!) att TCO-tidningen Studentliv utsett Sundsvall till Sveriges bästa studentkommun. Förra årets vinnare Gävle kommer på andra plats och därefter, i ordning, Malmö, Örnsköldsvik, Skövde och Örebro. Uppsala kommer på trettioandra plats och Lund på trettiofjärde, strax under Borås. Stockholm och Solna kommer allra sist.

Genomgående tycks tillgång till forskarutbildning vara dåligt för studenterna, liksom utbildningar i sådant som juridik, medicin, psykologi och filosofi. I gengäld kan förstås Sundsvall erbjuda skiduniversitet och utbildningsprogram inom upplevelseteknologi, turism och en magisterutbildning i ”ekoteknik och hållbar utveckling”.

Man skulle kunna tänka sig att en rankning av de bästa studentkommunerna skulle se till sådant som utbildningens kvalitet och värde, förväntad inkomst med examen från orten, möjlighet till forskarstudier, möjlighet att handledas av framstående professorer eller tillgång till välutrustade universitetsbibliotek. Icke. I stället är det kommunala subventioner till studentkårerna som avgör. ”Det ekonomiska bidraget tycks ge många relativt unga kårer en ekonomisk trygghet och stabilitet de annars inte skulle haft”, förklarar Studentliv. ”I anrika studentstäder där studentorganisationerna sitter på byggnader och fonder är bidragen inte alls lika stora.”

Sveriges förenade studentkårer, SFS, där framtidens socialdemokratiska utbildningshandläggare drillas, är förstås förtjusta när det vankas subventioner och kommunalpolitisk gräddfil för kårpamparna. Organisationen, som talar i 300 000 tvångsanslutna studenters namn, valde själva Blekinge till årets studentregion för några veckor sedan. I Ronneby ställde man till med fest. Christian Waltz, Latin Kings och Henrik Johnsson hyrdes in för att fira student-Sveriges nyutsedda epicentrum.

Lyckligtvis struntar blivande studenter i rankningarna från Studentliv och SFS. De köar i vanlig ordning till Handelshögskolan, Lund, Uppsala, Stockholm och Göteborg inför varje termin – eller så söker de sig utomlands redan under grundutbildningen.

[0 kommentarer]