Visst borde dagens verkliga radikalism komma från höger snarare än vänster. Det är högern som vill riva systemet, ändra samhällssynen, finna nya lösningar. Men då får den politiska borgerligheten sluta fega så förtvivlat. Ryt till! Fråga ut! Kräv svar! Pröva konsekvens! Och ta initiativet!
Den politiska borgerligheten har ett problem. Det är inte vilket problem som helst. Den är nämligen inte längre i linje med framtiden. I slaget om ungdomen ser läget i alla fall för tillfället ganska risigt ut.
Förra söndagens val till europaparlamentet innehöll säkerligen en och annan godbit för landets borgerliga partier. EU-institutionernas politiska tyngdpunkt försköts åt höger. Moderaterna tog ett litet steg på sin långa vandring tillbaka till 30-procentsdrömmen. Kristdemokraterna undkom med blotta försträckelsen hotet om att helt tappa representation i parlamentet. Och man kan utgå ifrån att det även uppstod skadeglada småflin åt att socialdemokraterna gjorde sitt sämsta val i modern tid. Men samtidigt gav också SVT:s vallokalsundersökning (ValU) en antydan om hur de unga väljarna röstade. Det är indikationer som borde överskugga valets smärre glädjeämnen.
Enligt ValU var vänsterpartiet det största partiet såväl bland 18–21-åringar som 22–30-åringar. I den förra gruppen hade socialdemokraterna, vänsterpartiet och miljöpartiet tillsammans 61 procent av rösterna, i den senare 49 procent. Nästan var fjärde förstagångsväljare röstade på vänsterpartiet. Stödet för socialdemokraterna verkar även bland dessa unga vara tydligt reducerat, men det beror på att väljarna har flytt åt vänster.
Mönstret är inte nytt. I riksdagsvalet 1994 fick vänstern för första gången på länge fler röster än de borgerliga partierna bland förstagångsväljarna. Så har det fortsatt. Enligt ValU vid riksdagsvalet 2002 röstade 58 procent av förstagångsväljarna på socialdemokraterna, vänsterpartiet eller miljöpartiet. De borgerliga partierna fick bara 38 procent. Både vänsterpartiet och miljöpartiet hade då mer än dubbelt så många röster bland förstagångsväljarna som bland väljarna totalt. Intrycket förstärktes med euroomröstningen 2003. Enligt ValU röstade 70 procent av 18–21-åringarna nej till euron.
Vänstern pånyttfödd
De ValU-siffror som kablades ut under den tidiga valnatten häromveckan antydde bland annat att moderaterna bara skulle bli fjärde största parti. I det slutliga valresultatet segade man sig dock allt närmare 20-procentsstrecket samtidigt som man blev i alla fall näst störst. Detta illustrerar givetvis att man ska akta sig för att ta en svajig ValU på alltför stort allvar. Man kan dock inte komma ifrån att undersökningen förstärker ett intryck som är ganska uppenbart även i praktiken. Vänstern bildar nätverk, ger ut fanzines, protesterar på skolorna, muckar gräl med skinnskallar, ger ut uppkäftiga debattböcker, lägger upp hemsidor och genomför både smarta och osmarta aktioner. Vänstern är helt enkelt pånyttfödd och dagens svenska ungdom är vänster.
Denna pånyttfödelse blev uppenbar i mitten av 90-talet. Då kom nyfeminismen, veganismen och antiglobalismen brett på debattarenan. Det kunde ha blivit en kortvarig historia. Luften verkade gå ur vänstern när en bråkig falang firade sommaren 2001 med att löpa amok i Göteborg. Men inför Irakkriget fick vänstern nytt liv. Och även om Irakdemonstrationerna aldrig blev någon ny Vietnamrörelse, så förde de in vänstern på banan igen.
Vänstern är alltså, bara något decennium efter det att muren föll, i linje med framtiden. Det är givetvis ett underbetyg för den politiska borgerligheten. Det finns säkert många förklaringar till denna utveckling.
Välfärdsstaterna liberaliseras, den globala kapitalismen utvidgas, USA är den enda kvarvarande supermakten. Då är det naturligt att den unga generationen, när den vänder sig mot makten, rör sig åt vänster. Men det finns en annan synnerligen viktig förklaring; Vänstern har getts totaldominans över populärkulturen. Det var genom musik, film, krönikor och tv-tyckande som nyfeminismen, veganismen och antiglobalismen fick förankring hos de unga. Popvänstern kunde helt obehindrat lägga orden i munnen på sina fans.
Popvänstern är det trendiga kultur- och medieetablissemang som slentrianmässigt svänger sig med politiskt korrekta vänsterklyschor men som mest är hycklande, intolerant och samhällsbevarande. Popvänstermänniskorna kan snacka om Hollywoodindoktrinering och ägarkoncentration, men i det populärkulturella informationsflödet så är det just de själva som formulerar problemen och styr agendan.
De har en enorm makt i dagens Sverige. De producerar och säljer en väsentlig del av den litteratur, musik, film, konst, reklam, journalistik och annan opinionsbildning som vi konsumerar. De formar och definierar helt enkelt den populärkultur som spelar en sådan viktig roll i vår vardag. Det är popvänsterns vänsterklyschor som hörs och märks. Det är dessa som det uppfattas som lite mer upplyst, världsvant och trendigt att när det är lämpligt flika in. Dagstidningar, tidskrifter, radio, TV-musik, film och reklam – popvänstern är Sveriges motsvarighet till Berlusconimakt.
Den fega tystnaden
Hur kunde den politiska borgerligheten, med sina såväl intellektuellt som monetärt sett omfattande resurser, tillåta detta? Var fanns den när Fatturu rappade om att kidnappa moderatpolitiker eller att hänga kapitalister i Kungsträdgården, eller när Doktor Kosmos skaldade om kapitalisters död? Och var finns den nu när Teddybears Sthlm i en aktuell musikvideo påstår sig kidnappas av poliser som för dem till ett industriområde där deras kroppar märks med ett brännjärn i form av ett moderat-m? Ska borgerligheten även i fortsättningen bara stå vid sidan om och acceptera att dess anhängare förtalas eller bjuds ut som lovliga villebråd? Den fega tystnaden börjar bli tröttsam.
Alltför få av landets högerintellektuella vågar sig ut i debatten. Och de borgerliga partierna verkar helt strunta i idé- och kulturdebatten. I stället för att tjafsa om maskerings- och klotterförbud – och skrämma bort unga – kanske de borde fundera över vilka idéstrider som verkligen appellerar till morgondagens unga. Dessa partier borde lära av sina ungdomsförbund som, av naturliga skäl, har varit betydligt duktigare än sina moderpartier på att bevaka populärkulturen och ta efter de konstruktiva delarna i popvänsterns arbetssätt. Men man kan inte lägga på ungdomsförbunden att ensamma hålla rent – i alla fall inte om man som parti vill överleva de kommande generationerna. Framför allt krävs en förändring i synen på den politiska diskussionen.
Den långsiktiga kampen om idéklimatet och därmed också morgondagens väljare vinns inte på ledarsidorna. Den vinns i krönikörsspalten, på rockscenen eller i generationsromanen. Där formas, inte helt men delvis, ramarna för nya generationers tolkning av samhället. Samhället hade inte mått bättre av en pophöger som gapar högerklyschor. Men borgerligheten hade förmodligen varit närmare ungdomen i dag om den tidigare hade satt ned foten och rutit till mot popvänstern – på de arenor där popvänstern firar sina stora popularitetssegrar.
Någon hopplös uppgift är det inte. I Axess (3/2003) tittar Kay Glans närmare på idéklimatet bland svenska ungdomar födda på 80-talet. Han menar att 80-talisterna samtidigt som de är vänsterinriktade paradoxalt nog också är mer individualistiska och konsumtionsinriktade än någon tidigare generation. De betonar självförverkligande och livsnjutning framför fred och miljö, men de sluter sig också samman i starka grupper och köper denna grupps värderingar. Glans talar om grupporienterade individualister och kollektiva egoister – om egoister med gott samvete.
Om Glans analys stämmer borde dessa unga inte störas av den politiska borgerlighetens värderingar, snarare tvärtom. Då grundar sig vänstervalet snarare i ett sökande efter en idealistisk yta. Om det är en sådan radikalism som ungdomen är ute efter, så har borgerligheten mycket att hämta. Visst borde den kunna visa att dagens verkliga radikalism kommer från höger snarare än vänster. Det är högern som vill riva systemet, ändra samhällssynen, finna nya lösningar.
Men om det ska bli verklighet – om den över huvud taget ska överleva kommande generationer – så får den politiska borgerligheten sluta fega så förtvivlat. Ryt till! Fråga ut! Kräv svar! Pröva konsekvens! Och ta initiativet! Morgondagens idékonflikter kan lika gärna definieras och dikteras från höger. För att tala med popvänsterbandet Bob Hund: ”Nu är det väl ändå revolution på gång, väntan har varit lång.”
Länk:
