Ola Larsmo, Lars Jakobson & Steve Sem-Sandberg
Stjärnfall: om sf
Albert Bonniers Förlag
Det fascinerande med Lars Jakobsons, Ola Larsmos och Steve Sem-Sandbergs tre essäer i Stjärnfall : om sf är att detta faktiskt är första gången i svensk litterär historia som centrala, samtida författare bekänner sig inte bara ha läst utan till och med vara fängslade av science fiction. Uppenbarligen ligger det intresset i tiden. Under de senaste åren har universitet efter universitet i Sverige kapitulerat och inrättat kurser kring sf; både dagstidningarna och kulturtidskrifterna har ägnat betydande utrymme åt science fiction, och litteraturformen har de senaste månaderna i serieform både presenterats i ”Vetenskapsradion humaniora” och diskuterats i ”Obs”. Det senaste året har sf dessutom i Sverige utsatts för en mer omfattande behandling i bokform än tidigare under alla år hopräknade: Stjärnfall är om jag räknar rätt den femte bok som helt eller delvis ägnats åt sf sedan senhösten 2002. Science fiction har blivit inne.
Samtidigt är det tråkiga med Stjärnfall att det snart blir uppenbart att ingen av de tre essäisterna egentligen har läst någon science fiction under de senaste femton eller tjugo åren. För dem förefaller sf-litteraturen sluta med William Gibsons och de andra cyberpunkarnas genombrott vid mitten av 1980-talet. Också det är i hög grad symptomatiskt. Liksom vi nyss konstaterade att science fiction aldrig förr fått tillnärmelsevis lika stor uppmärksamhet i Sverige som nu, är det nämligen också ett säreget faktum att det vid inget tillfälle under de senaste femtio eller fler åren publicerats så lite science fiction på svenska som just nu.
Man kan nästan misstänka att de båda fenomenen hör samman. Så länge sf fortfarande utgavs och lästes var det inte riktigt fint att syssla med den. När den nu – åtminstone tillfälligt – försvunnit från bokhandelsdiskar och kiosker har det blivit riskfritt att medge att den kanske trots allt hade något intressant att ge. Förr, när den fanns.
Oskadliggjord av mainstream
Just den tesen återkommer i mycket av det som skrivs, och inte minst i Stjärnfall: science fiction var en intressant litteraturform, den gav unika värden och synsätt. Eller, som Lars Jakobson uttrycker tanken: ”70-talet gav genren flera starka verk och även om man (till synes) inte befäste löftena från 60-talet – form, språk, VISION – så fullföljde man (konsekvent) det uppbrott från genren som låg immanent i 60-talets utveckling. Detta uppbrott är dock snarast att likna vid ett sammanjämkande med mainstreamlitteraturens fantastik.” Och han sammanfattar dystert: ”Sf har assimilerats och oskadliggjorts av mainstream.”
Ola Larsmo är snubblande nära samma tanke, även om den i hans tappning förefaller mindre deprimerad: ”Någonting sker med science fiction-genren under sent sjuttiotal och tidigt åttiotal. Det är på sitt sätt en blomstringsperiod, med ett stort antal talanger på banan, från Samuel Delany, Philip José Farmer och Ursula LeGuin till nyare förmågor som Octavia Butler och Gene Wolfe. Cyberpunkgruppen med namn som William Gibson, Bruce Sterling och Pat Cadigan representerar en ny vändning med en egen, litterärt blankslipad stil.
Men ändå: någonting har förändrats i genrens förutsättningar. Det kan ha att göra med vågen av framgångsrika filmatiseringar; men reservatet höll på att upplösas. Som om den energi genren varit förvaltare av höll på att söka sig nya uttryck, nya vägar … Man kan … konstatera att den stil, den frisson som man förknippar med god sf inte längre bara, eller ens främst, återfinns i de böcker som säljs under den genrebeteckningen. Mainstream-kulturen, som även den kan vara på väg att förlora sina gränser, har helt enkelt kommit över sin beröringsångest för vissa skrivsätt.”
Och Steve Sem-Sandberg placerar science fictions stora tid ännu tidigare. ”1967 kan ses som ett symboliskt krön på hela denna utveckling: bättre än så här blir aldrig sf-genren … Efter denna kulmen följer en period av avmattning. Man ser tydligt hur former och tilltal stelnar. Av den ifrågasättande identitetsdiskussionen blir simpelt utopibyggande. Jämför till exempel idétätheten och den språkliga vitaliteten i Delanys The Einstein intersection (1967) med det manierade och onödigt tillkrånglade sociopolitiska spelet i romanen Triton (1976). Hos andra författare reduceras den i god mening barnsliga upptäckarlusten, viljan till att hitta fram till nya former och uttryck, till ett habilt turnerande av skäligen enkla äventyrsromaner …
Vilken är då förklaringen till denna plötsliga avmattning? Kanske är det helt enkelt så att ambitionerna växer genren över huvudet. När sf vill bli mainstream, d v s bortser från de egna genrekraven och börjar underkasta sig krav som gäller för annan litteratur, förlorar den sin naturliga energi och styrfart. Blicken bakåt mot traditionen blir otydlig och texternas fokus grumligt … Man springer så att säga i fel riktning. En genre utvecklas inte genom att gränsen mot annan litteratur förskjuts eller förtunnas, utan tvärtom: genom att bygga vidare på genrens egen särart, det faktum att genren befinner sig på marginalen och därmed kan ta sig friheter som annan litteratur inte kan.”
Sf:s påstådda hädangång
Med andra ord är den tes alla de tre författarna i Stjärnfall faktiskt hävdar att science fiction mer eller mindre har upphört att existera som levande litterär tradition. Steve Sem-Sandberg placerar början till slutet redan vid decennieskiftet mellan 1960- och 1970-tal; Lars Jakobson placerar i stället slutet några år senare, under 1970-talet, medan Ola Larsmo är mest generös och förlägger det till tidigt 1980-tal. Här känns det nästan motiverat med en liten utvikning.
Ola Larsmo är född 1957. Steve Sem-Sandberg 1958. Och Lars Jakobson 1959. I Sverige inleddes en stor våg av sf-utgivning vid början av 1970-talet, då flera förlag – Askild & Kärnekull, Delta, Bernces, Lindfors, Wahlströms, för att nu nämna några – under kort tid startade i flera fall ambitiösa bokserier och då tidskriften Jules Verne-magasinet återuppstod. Det är inte särskilt långsökt att misstänka att Larsmo, Sem-Sandberg och Jakobson alla tillhörde de läsare i de tidigaste tonåren som under den här perioden hänfört upptäckte science fiction och under några år slukade allt de kom över, först i översättning, senare säkert också i engelskspråkiga original.
Men det är inte heller särskilt långsökt att misstänka att de tre författarna därefter i huvudsak övergick till att läsa annat än science fiction. Och ett mycket starkt bevis för den misstanken är helt enkelt att så gott som hela diskussionen i Stjärnfall – liksom praktiskt taget alla de verk som berörs mer ingående – handlar om verk och författare från tiden före åttiotalets början, även om författarna nämner enstaka senare titlar av William Gibson, Bruce Sterling och Octavia Butler. Med andra ord är Stjärnfall faktiskt en bok där tre väsentligen före detta sf-läsare med visst vemod talar om vad science fiction gav dem på den tid de läste science fiction.
Sf:s särart
I det avseendet har de alldeles avgjort mycket av intresse att säga. Enligt min åsikt i första hand Lars Jakobson, som ägnar merparten av sin essä åt att diskutera just science fictions specifika särart: en litteratur som tar avstamp i den verklighet vi känner, med Jakobsons term ”den givna världen”, men som skapar något radikalt annorlunda – inte metaforiskt, utan som ren idé av ett tänkbart och tänkvärt alternativ. Jakobsons diskussion av den under en period tongivande författaren Samuel Delany (vars betydande sf-verk alla utgavs under de femton åren från 1962 till 1976 och, inte osignifikativt, väsentligen publicerades innan Delany försvurit sig till semiotiken) är fascinerande och intressant, även om jag undrar om man inte skulle kunna finna ledtrådar till varför Delany tystnat som sf-författare just i hans postmoderna hållning. Som Jakobson själv understryker är science fiction ”i sitt skrivsätt och i sitt språk … till övervägande del starkt realistisk, förmodat empirisk och rationell i sina antaganden”; jag har i min egen bok om science fiction betonat samma faktum, som jag ser som en självklar konsekvens av science fictions rötter i upplysningstänkandets materialistiska, rationalistiska tradition.
Men problemet är naturligtvis att det är just den traditionen som förkastas av den postmoderna skolans numera rigida dogmatism. Tanken att Gilles Deleuze, Jacques Derrida, Luce Irigaray eller Jacques Lacan skulle bejaka en litteraturform vars själva grundval är tilltron till förnuftets möjligheter att utforska en mekanistisk och materiell verklighet framstår knappast som trovärdig, och det är enligt min mening inte heller förvånande att Delany, i takt med sin ökande entusiasm för postmodernismens så gott som allomfattande relativisering av tänkande och kunskap, också upphört först att skriva science fiction och senare i stort sett också att skriva om science fiction.
Också Ola Larsmos essä är utomordentligt givande. Grundtanken här är att det är i science fiction som författare under nittonhundratalet kanske mer än någon annanstans kunnat närma sig och ibland skapa något sublimt: en svindlande upplevelse som ifrågasätter det vi normalt sett uppfattar som verkligt och sant. Det är den egenskapen inom sf som brukar kallas för ”sense of wonder”, en känsla av förundran, och Larsmos försök att, genom en närläsning av Alfred Besters roman The stars my destination (i översättning Tigermannen), visa hur den känslan kan manas fram är fascinerande och elegant.
Nedlåtande om sf
Med andra ord är en hel del av det de tre författarna säger både intressant och initierat. Vad man har skäl att undra över är dels deras grunduppfattning om science fictions utveckling, dels den ytterligt nedlåtande uppfattning om science fiction som faktiskt genomsyrar Stjärnfall.
Den sista synpunkten först, eftersom den kanske framstår som besynnerlig. Trots allt talar vi ju om en bok där alla de tre medverkande författarna vältaligt uttrycker sin beundran för åtskillig science fiction. Problemet är att de gör det inte bara i ett historiskt sammanhang, utan dessutom utan att synbarligen ens ha gjort något försök att ta en närmare titt på den science fiction som skrivits under de senaste tjugo åren – en period som inom sf-fältet präglats både av stora omvälvningar, drastiska nyorienteringar, ett dramatiskt generationsskifte och en väldig produktivitet. Jag har mycket svårt att tänka mig en essäsamling om till exempel kriminallitteratur eller svensk romankonst där ingen av de medverkande läst eller nämner någon författare som debuterat under de senaste tjugo åren, hur berömmande de sedan än formulerar sig om Pär Rådström, Sven Delblanc, Ed McBain eller Derek Raymond.
För – och här kan vi avslutningsvis gå i närstrid med den tes om science fictions insomnande som förs fram i Stjärnfall – precis som mycket hänt inom både svensk prosa och kriminallitteratur sedan sjuttiotalet har också oerhört mycket hänt inom science fiction. Den utveckling de tre författarna i huvudsak är överens om – att sf så till den grad försökte assimilera den samtidsrealistiska moderna litteraturens formspråk och synsätt att dess särart försvann – är förvisso rätt observerad och föreföll verkligen under en tid dominerande. Men den perioden tog slut under 1980-talet, och science fiction har sedan dess dramatiskt och imponerande vitaliserats just genom att återvända till sina rötter – till den tradition Lars Jakobson beklagar som förlorad ur sikte.
De senaste femton årens tongivande nya författare – och de är många, från Ted Chiang och Greg Egan till Paul McAuley och Alistair Reynolds – har fullständigt brutit med sjuttiotalsförfattarnas försök att, som Steve Sem-Sandberg skrev, förskjuta eller förtunna gränsen mot annan litteratur. De har tvärtom till punkt och pricka följt Sem-Sandbergs recept ”att bygga vidare på genrens egen särart” och har därigenom också nått den frihet han efterlyste; de och många med dem skriver i dag en science fiction som ”kan ta sig friheter som annan litteratur inte kan”.
Det är synd och skam att den saken ingenstans nämns i Stjärnfall. För det gör att boken blir en förvisso historiskt intressant bild av hur man kunde betrakta science fictions utveckling och förtjänster för tjugo år sedan, men att den i gengäld blir fullständigt missvisande när det gäller den science fiction som skrivs och blomstrar i dag.
