En ”förklaring”. Den 2 december 2005 formulerade landet största morgontidning, Dagens Nyheter sitt budskap så. Göran Persson är skyldig oss en förklaring.
Detta efter att Katastrofkommissionen hade levererat den hårdaste kritik som drabbat en svensk regering i mannaminne. Hirschfeldtkommissionen skriver rakt ut att regeringens tillkortakommanden efter tsunamin har lett till att ”tilltron till den svenska staten som yttersta garant för trygghet och säkerhet kom att skadas”. För liberaler kanske det blir tydligare om man säger att regeringen inte ens lyckades upprätthålla nattväktarstaten. Att det inte finns en fungerande krisberedskap beror på ett ”medvetet ställningstagande” från Göran Persson, som därmed får bära huvudansvaret för regeringens misslyckande.
Det finns ingen anledning att efter var och varannan skandal kräva någons avgång. Men tsunamikatastrofen var inte ett normalfall. Och Katastrofkommissionens kritik var unik.
Persson måste gå
När en oberoende kommission riktar så förödande kritik mot en sittande statsminister måste han, enligt min mening, avgå. Kritiken mot statsministern handlar inte om att han skulle ha skattefifflat eller gjort ett bostadsklipp – vilket ju är ”normala” politiska skandaler i Sverige – utan om att han misslyckats med sitt uppdrag som statsminister. I en anständig demokrati sitter inte en sådan statsminister kvar. Det gäller oavsett vilket parti han kommer ifrån.
Men Dagens Nyheters slutsats efter denna kritik är alltså att statsministern behöver ”förklara” sig. Stockholmskollegan Svenska Dagbladet menar att ”Alliansen bör agera och ta initiativ”. Sydsvenskan instämmer i att Persson ”skall bära det fulla ansvaret för denna försummelse” men menar att ”om någon ska avgå eller sparkas avgör väljarna i september 2006”. Göteborgs-Posten analyserar sakligt att ”vilka ansvariga som till slut kan sitta kvar (...) återstår att se”. Liknande resonemang förs på de flesta tidningars ledarsidor i Sverige.
För att vara åsiktsspalter är ledarsidorna skrämmande tomma på åsikter. Opinionsbildningen får stå tillbaka för den torra analysen.
Minns Torgny Segerstedt!
Det var under torsdagen den 1 december lätt att förutse att kommissionens rapport skulle bli en het politisk potatis. Hur oppositionen skulle agera för att hantera situationen på bästa sätt var på intet sätt givet (och de lyckades heller inte särskilt bra). Men opinionsjournalistik är inte politik. Pressens uppgift är inte att delta i det politiska spelet. Den är heller inte att spegla folkviljan. Historien bjuder på flera ”obekväma” förebilder i den liberala pressen. Torgny Segerstedt är en av dem.
Expressen avfärdar ett avgångskrav mot Göran Persson med att det ”inte är en fråga som motiverar nyval” och riktar istället blickarna mot den impopulära Laila Freivalds. För det första är inte nyval det enda alternativet när statsministern avgår (se Ingvar Carlsson 1990). För det andra – om inte kritik av den här magnituden motiverar nyval, när inträffar ett sådant tillfälle?
Pressens undfallenhet blir desto tydligare när man ser vad som skrivs några dagar in i december. Den 8 december tyckte Peter J Olsson i Kvällsposten att det var en ”självklarhet” att kräva misstroendevotum i riksdagen. En vecka tidigare hette det att väljarna i september 2006 skulle få säga sitt. DN:s Barbro Hedvall menade i en radiodiskussion med mig att DN kanske inte hade en tradition av att uttrycka sig på ett sådant sätt att man rakt ut krävde avgång, men att den som läste ordentligt skulle se vad tidningen menade. Sedan när blev det en journalistisk dygd att skriva så att man måste läsa mellan raderna för att förstå budskapet?
Hedvall och Olsson är på intet sätt unika exempel. Den som bläddrar igenom tidningarna den första veckan i december hittar många fler.
En förklaring, tack
Att s-pressens företrädare snudd på mangrant (Östra Småland utgör ett undantag) kysser statsministerns fötter kanske inte förvånar, även om det knappast stärker deras trovärdighet som självständiga, ideologiska debattörer. Men att den liberala pressen inte vågar tala klarspråk i en fråga av stor principiell vikt för den svenska demokratin är ynkligt.
Beror pressens undfallenhet på att man inte på allvar vågar utmana Makten? Eller har man en otydlig uppfattning om vilken opinionsjournalistikens roll är? Förmår man inte skilja de stora frågorna från de små?
Jag – och många med mig – skulle vilja ha en förklaring.
