För att tydliggöra Nejlandets anatomi efter det tydliga utslaget i folkomröstningen om euro måste vi diskutera de djupgående processer som håller på att förändra Sverige. Här presenteras fem megatrender om gemenskapens nya avgränsning, om växande kulturell mångfald, om de stora organisationernas svikna trygghetslöften, om kommandosystemens upplösning och om fördelningspolitikens förlorade trovärdighet.

Tunnelbanevagnen

Låt oss göra ett tankeexperiment. Vi går fyrtio år tillbaka i tiden, till 1963, och tar tunnelbanan vid Slussen, röda linjen om den fanns. Vi kliver på vagnen, en liten fysisk plats, vi ser oss omkring, där finns ett trettiotal personer som naturligtvis ser rätt svenska ut. Ja, som man brukade säga om svenskarna för inte så länge sedan, människor vars utseende vittnar om deras ”oblandade germanska ursprung”. Vi kan, bara genom en hastig blick, förutsätta en hel del om dem. Att de talar svenska utan brytning. Att de har ätit potatis kvällen innan, och att de tänker äta potatis i dag och i morgon och i övermorgon också, om det inte råkade vara torsdag, för då skulle alla äta pannkakor och ärtsoppa. Vi kan också gissa att de kvällen innan fick samma nyheter som alla andra – samma röst, samma tid, samma kanal, eftersom det då fanns bara ett enda Dagens eko, och en enda TV-kanal och ett enda TT, för alla. Och nästan alla har läst DN eller Svenskan på morgonen och alla vet definitivt vad dessa namn står för.

Vi vet också att de någon gång har läst Pippi Långstrump och sett någon Åsa-Nisse-film, och att de varje vecka låter sig underhållas av Lennart Hyland. Och vi vet att alla vet vad Hammarby, Djurgården och Nacka Skoglund är. Om de är industriarbetare kan vi också förutsätta att de arbetar i ett stort svenskt ägt företag och är med i LO.

Så kan vi fortsätta med våra ganska säkra gissningar. Efter en stund skulle vi ha insett att vi faktiskt visste väldigt mycket om de där 30 helt okända människorna. Vi visste med all sannolikhet mycket om varandra ty vi delade så mycket med varandra, våra liv var helt olika men ändå så lika. Där fanns en djup gemenskap mellan helt okända människor, en stark, platsbestämd gemenskap, en nationell gemenskap som var och en av våra medresenärer bar med sig på ett alldeles otvetydigt sätt.

Nu förflyttar vi oss fyrtio år fram i tiden, till i dag. Samma plats, samma vagn, samma antal okända människor – men något radikalt har inträffat. Vi tittar oss omkring och vad ser vi? Vad kan vi förutsätta att vi vet om dessa trettio medpassagerare? Är de svenskar? Några är det med all sannolikhet, några andra kanske är det, men många är det definitivt inte. Åtminstone inte på det gamla sättet, på det där sättet som var så påfallande och självklart 1963. Vad är det för språk de talar? Förstår de svenska över huvud taget? Har alla läst Pippi Långstrump? Vad åt de i går? Vilka nyheter fick de kvällen innan och på vilket språk? Vad är det för fotbollsklubbar de känner till? Vet de vad DN och Svenskan är? Finns det något stort svenskägt företag kvar där de kan arbeta?

Samma plats, Sverige, Stockholm, Slussen, en tunnelbanevagn på röda linjen, men nu är dessa trettio personer genuint okända. 1963 åkte vi med ett trettiotal svenskar, nu åker vi med ett trettiotal främlingar, vilkas liv, identitet och vitala referenspunkter kan vara helt obegripliga för oss.

Om vi skulle inleda ett samtal med några av våra medresenärer skulle vi upptäcka att deras liv formas av en mångfald djupt olikartade flöden av kommunikation och vitala relationer, som korsar, trotsar, förtätar och omgestaltar vår en gång så enhetliga nationella box, Sverige, på det mest förbryllande sätt. Han som sitter bredvid oss är kurd, bor i Rinkeby och delar platsen Sverige med oss, men hans liv formas på ett radikalt annorlunda sätt än vårt. Den kurdiska teven från norra Irak betyder oändligt mycket mer för honom än SVT. De tidningar han läser, de referenspunkter och relationer som betyder något i hans liv, allt det som ger livet verklig mening och skapar en känsla av samhörighet är obegripligt för oss.

Han delar platsen Sverige med oss, men han är en del av något annat, en transnationell gemenskap av kommunikation och identitet, av ekonomiska och sociala relationer, som är oss totalt främmande. Och så skulle vi kunna fortsätta med andra medresenärer, för att snart upptäcka att även om vi delar tunnelbanevagnen och landet och kanske t o m har likadana pass, formar vi inte längre en gemenskap i någon meningsfull bemärkelse.

Tunnelbanevagnen är vårt land, som det var och som det är, ett land som på några få decennier har gått igenom förändringar som skakar om dess fundament, den grund som genom historiens lopp har format Sverige och dess folk. Det är en mångfald faktorer som bidrar till denna snabba omstöpning av Sverige.

Det finns viktiga händelser, som illdåden mot Anna Lindh och Olof Palme, som skakar om och förändrar Sverige. Men det finns också processer, långsiktigt verkande krafter, som successivt och mer osynligt omgestaltar vårt land. Det är dessa processer eller trender som ger händelserna sin inramning och som därmed avgör de tolkningsmöjligheter som omvandlar någonting som har hänt till en verklig händelse i historisk bemärkelse.

I fortsättningen kommer jag att diskutera några av dessa stora processer som håller på att förändra Sverige. Jag kallar dem megatrender och de är fem till antalet.

1. Platser och flöden

Den första och allra viktigaste av dessa megatrender – alla de andra är faktiskt preciseringar eller följder av denna stora förändring – gäller samhällslivets rum, det vill säga den arena på vilken samhällslivet utspelas och som utgör dess mest grundläggande villkor. Här finns det som för mig är kärnan i och det radikalt nya med globaliseringen. Fram till för inte så länge sedan var de fysiska platserna, territorierna, lokala, regionala eller nationella, det avgörande för hur vi formade både våra individuella liv och samhällslivet.

För exempelvis femhundra år sedan – och så har det för det mesta varit i mänsklighetens historia – var det lokala förhållanden som definierade horisonten för nästan alla våra viktiga livsval. Gården, byn, socknen och den nära omgivningen var arenan för nästan alla våra ekonomiska, sociala och kulturella aktiviteter. I lokalsamhället fanns nästan allt, från prästen som vägledde vårt andliga liv till den kvinna eller man som vi skulle gifta oss med. Visst fanns det saker utifrån, några tattare som kom förbi då och då, och vi hade trots allt en Jesus och en religion vars ursprung hade väldigt lite med det lokala att göra. Men det lokalas, det nära fysiska rummets, betydelse var ändå överväldigande.

Sedan, för två-trehundra år sedan, börjar man på allvar att politiskt forma en större arena för våra liv, som motsvarar territoriet för de framväxande nationella staterna, nationerna – Sverige i det här fallet, som under 18- och 1900-talen får en allt större betydelse för hur människornas liv utformas. Då skapades svenskarna, det svenska och den svenska nationen ur lokalsamhällenas och de olika landskapens olikhet. Svenskarna försvenskades på ett mycket effektivt sätt genom nationalstatens institutioner, makt och symboler. Som Jonas Frykman har sagt – ”nationen tänkte sitt folk innan folket tänkte sin nation”.

Nationalstaten formade ett fysiskt rum, det nationella territoriet, som har haft en oerhört stor betydelse för individernas liv i vårt moderna Sverige. Det var en process som var både lättare och mer djupgående än på många andra håll i Europa. Detta på grund av såväl den enorma makt som nationalstaten har haft i Sverige som allt det gemensamma i form av ursprung, historia och levnadsvillkor som präglade de människor som nu skulle nationaliseras och formas till ett folk.

Tunnelbanevagnen 1963 var ett talande uttryck för detta. Den nationella platsen, denna politiskt formade arena för våra individuella livsöden, skapade villkoren för en stark samhörighet mellan okända individer, en platsbunden gemenskap som i Sveriges fall var både djup och påtaglig.

Det som håller på att hända nu, och som är grunden till vår tids alla andra viktiga förändringar, är att de fysiska platserna – både det lokala och det politiskt formade nationella territoriet – inte längre spelar den starka gemenskapsskapande roll som de brukade göra. Platserna håller på att förlora greppet över livet, som allt mer formas på ett radikalt annorlunda sätt. Samhällslivets rum håller på att omdefinieras och sammanfaller allt mer sällan med platserna i såväl fysisk som politisk bemärkelse.

Jag tror att den här processen, där nationerna som fysiskt avgränsade platser penetreras, förtätas och förändras av allt starkare transnationella flöden, pågår överallt. Men eftersom Sverige av olika anledningar – den etniska homogeniteten, den stora staten, statsreligionen, folkhemmet – var så pass enhetligt är denna förändring extremt tydlig och skakande.

Tunnelbanevagnen i New York var såväl 1963 som 2003 fylld med genuint okända människor, som inte kunde veta mycket om varandra. Så för en amerikan är detta inte så uppseendeväckande, i grunden samma sak som tidigare fast lite till. Men här i Sverige – och därför talar jag om trender som förändrar Sverige – finns det en specifik historia som gör att förändringen blir utomordentligt stor och tydlig.

Den här förändringen, där den homogena och väl kontrollerade nationella boxen sprängs, påverkar allt annat i samhällslivet, och vi kommer senare att diskutera andra viktiga trender som i själva verket bara är konkretiseringar av denna så grundläggande förändring. Här vill jag bara ta upp en sak som gäller vårt sätt att tänka eller föreställa oss Sverige.

Det handlar om ett gap mellan våra föreställningar eller drömmar om Sverige – nationen som en ”föreställd gemenskap”, för att använda Benedict Andersons kända definition – och landet som det verkligen är.

Svenskarna, de ”gamla svenskarna” i alla fall, har ett karakteristiskt sätt att tala om Sverige, som jag har döpt till majestätiskt singularis. Man säger till exempel: det svenska samhället. Det – betoningen ligger där – och då menas ett samhälle som är en gemenskap byggd av människor som delar väldigt mycket med varandra, en familj egentligen, en bekant och trygg ring där vi alla dansar efter samma melodi, i samma takt och åt samma håll.

Och detta det är starkt normativt – så bör det vara, så vill vi att det skall vara, som det alltid har varit, som det alltid skall vara. Samtidigt är det lätt att säga stopp där, visa mig det svenska samhället, var finns det? Vad menar du med det? Och då kan vi lätt konstatera att det inte finns något sådant i verkligheten, att det i dag finns hundratals olika svenska samhällen, alla svenska men så olika varandra och många så långt från idealbilden av det svenska samhället som det bara går.

Ändå fortsätter vi envist att tala om det svenska samhället, och för att göra detta möjligt gör vi ett litet trick med enorma följder: vi utdefinierar allt som inte passar vår nostalgiska idealbild av Sverige. På det viset blir Rinkeby Turkiet, Rosengård Främmandestan, Mauricio chilenare, mina barn andra generationsinvandrare och så vidare. Vi som stör idealbilden av Sverige blir betraktade som främmande fåglar i väntan på att bli integrerade i det svenska samhället, det vill säga fråntagna vår annorlundahet, förintade som avvikande identiteter med hjälp av välfärdsstatens enhetliggörande institutioner och den integrationsindustri som har byggts upp i syfte att ”normalisera” dessa icke-svenska delar av det svenska samhället.

Vi kan konstatera att Sverige 1963 var så nära det svenska samhället som det över huvud taget går det att komma i verkligheten. Den nationella-etniska gemenskapen stod i zenit då. Sedan dess har mycket inträffat, och på vägen hit dog det svenska samhället, men inte som mental föreställning och normativ längtan. Därför är det så svårt att lämna detta majestätiska singularis bakom oss och acceptera att det i vårt land ryms en förbryllande mångfald svenskar och svenska samhällen. På samma sätt säger man fortfarande den svenska skolan – men var finns den svenska skolan? Det var länge sedan det fanns någonting som kunde heta den svenska skolan. Den svenska skolan lever, på samma sätt som det svenska samhället, enbart i vår längtan till ett land som inte längre finns, till en gemenskap av ursprung, värderingar och livsvillkor, till ett folk och ett hem som otvetydigt är vårt.

Kring spänningen mellan detta föreställda Sverige, som många saknar så mycket, och det verkliga Sverige kommer mycket av morgondagens politiska och sociala konflikter att kretsa. En spänning som kommer att växa i styrka eftersom vi bara befinner oss i början av denna så omvälvande process av förändring, som gör att vi delar platsen men inte så mycket mer med varandra.

Det som verkligen är förvånande är att denna upplösningsprocess av den gamla, en gång så kompakta, svenska gemenskapen ännu inte gett upphov till politiska omvälvningar som motsvarar dess historiska betydelse.

I Ny demokratis uppgång och fall kunde vi ana lite av vad framtiden har i sitt sköte, men jag är övertygad om att betydligt större överraskningar väntar runt hörnet än vad Ian och Bert kunde prestera. Euroomröstningen var symptomatisk i detta avseende. Omröstningen om euron är förmodligen första akten i en ny typ av politiska konflikter, som splittrar de gamla partierna, korsar blockgränserna, skapar nya och oväntade allianser.

Det är för mig uppenbart att det som avgjordes den 14 september inte alls handlade om nya eller gamla mynt. I grunden var det en protest mot denna förändring som har sprängt vår gamla gemenskap och skapat ett land av främlingar, och denna protest var så stark att inte ens Anna Lindhs skakande död kunde ändra på det.

Kronan är symbolen för det svenska samhället som en gång fanns, och som sådan har ett enormt emotionellt värde. Den 14 september segrade en traditionalistisk nostalgi – drömmen om att behålla/återställa den nationella gemenskapen – över det som i grunden var ett annat slags nostalgi, en modernistisk nostalgi, som föga övertygande utlovade gemenskapens pånyttfödelse i större format, genom en Europeisk union som skulle ge oss allt det som nationen inte längre förmådde.

Därför var båda sidornas budskap och löften så förbryllande lika: ja för tryggheten – nej för tryggheten; ja för gemenskapen – nej för gemenskapen; ja för Sverige – nej för Sverige. Båda sidor använde samma språk och försökte mobilisera samma känslor, båda talade om det förflutna, och att det var den genuina nostalgin som slutligen segrade på ett så förkrossande sätt ter sig i det perspektivet inte så överraskande.

Det här är för mig den första stora förändringen i detta farväl till gemenskapen som inte bara gör ont utan ställer oss inför helt nya frågor. Ingen vet ännu riktigt hur man formar samhällslivet efter de platsbundna gemenskapernas bortvittrande.

Utmaningen är att hitta nya former för social solidaritet, för gemensam trygghet, för politisk ordning, för demokrati. Amerika – vars hela historia är ett stort experiment i att forma en gemenskap av främlingar som i allt väsentligt förblir främlingar för varandra – är onekligen intressant i detta perspektiv och ger oss några nycklar till framtiden, men de utmaningar som vi har att hantera i den globala närhetens tidevarv är ännu mer radikala än de som the land of the free hittills stått inför.

2. Monolitsveriges big bang

Den mest synliga av de stora förändringarna som omdanar Sverige är invandringen. På kort tid har samhällslivets mänskliga grund, människorna själva, förändrats på ett otvetydigt sätt när det gäller ursprung, etnicitet och utseende. Sverige befolkas inte längre av ett enda folk utan av en för somliga fascinerande och för andra skrämmande mänsklig mångfald. Den invandring som Sverige har upplevt efter andra världskriget är en absolut historisk nyhet för landet med tanke på den omfattning och koncentration i tiden och den mångfald som den har haft.

Det finns inga tidigare paralleller till detta, och vi borde sluta med dessa välmenande men ack så fåniga försök att förringa den moderna invandringens omvälvande kraft genom att säga att vi alltid har haft invandrare, exempelvis något tusental valloner, tyskar eller skottar, som i allt väsentligt var droppar i ett hav av svensk etnisk gemenskap.

Den moderna invandringen handlar om drygt två miljoner människor från alla världens hörn, som dessutom har kommit hit i en tid av tilltagande globalisering där nationalstaten förlorar greppet över det nationella rummet. Hade dessa två miljoner kommit hit hundra år tidigare, då hade man kanske haft en chans att införliva dem i den gamla gemenskapen genom nationalstatens starka grepp över territoriet och dess institutioner. Men i dag är ett sådant projekt enbart ett uttryck för en nostalgisk irrealism som de facto hindrar framväxten av ett bättre fungerande land.

Vi har i dag ca 1,1 miljoner utrikes födda personer lagligt bosatta i Sverige. Det kan faktiskt jämföras med andelen utlandsfödda som fanns i Förenta staterna 1913, då den stora invandringen kulminerade. Då fanns det 14–15 procent utlandsfödda i USA. I Sverige är det drygt 12 procent, och befolkningsprognoserna säger att denna andel kommer att stiga ännu mer för att närma sig 20 procent inom två decennier.

Bara att vi kan dra en parallell mellan USA och Sverige säger hur omfattande invandringsprocessen har varit och att Sverige är ett invandringsland även om vi inte har förstått detta och allt vad det innebär. Räknar man också barnen till invandrare, då har vi redan i dag nästan två miljoner personer med ganska direkt invandrarbakgrund. Av dessa har ca häften nordiskt eller nordeuropeiskt ursprung och kan således räknas in i ”familjen”, men det återstår en miljon alldeles uppenbara bevis på att den svenska etniska gemenskapen hör till det förflutna. Dessutom bor många av dessa påfallande främlingar starkt koncentrerade i vissa områden, som genom sitt utanförskap i alla avseenden har blivit symboler för en gemenskap som inte längre finns och ett samhälle som faller isär.

Invandringen är emellertid inte den enda kraft som gör den svenska befolkningen allt mer heterogen. Den mångfald krafter som formar globaliseringen och penetrerar det nationella rummet gör att de svenska ungdomarna socialiseras på ett högst skiftande och allt mindre nationellt sätt. Till detta måste vi lägga en annan process som för Sveriges del är mycket betydelsefull, nämligen stadslivets egentliga genombrott i Sverige, uppkomsten av en stadskultur som för första gången sätter sin prägel på en majoritet unga svenskar och därmed på landets utveckling.

Vi vet att ”det svenska” historiskt har formats av det liv och den kultur som hörde landsbygden till. De svenska städerna har jämförelsevis varit mycket sena och små, och rätt främmande egentligen för den befolkningsmajoritet som bodde på landet, inte minst för att merparten av de små invandrarkolonierna som långt tillbaka i historien sökte sig till Sverige fanns i städerna (detta ger exempelvis Bellmans Stockholmsskildringar sin kosmopolitiska och exotiska karaktär, som just därför har fascinerat svenskarna i generationer).

Ett utvecklat stadsliv tenderar i sig att skapa kulturmönster och livsstilar som kolliderar med många drag som har varit typiska för det svenska. Staden – när den inte bara är en stor by som många svenska städer fortfarande är – är mötesplatsen för främlingar, en opålitlig arena som kräver förhållningssätt för att hantera det okända, det otrygga, det oförutsägbara. Detta håller svenskarna på att lära sig nu, när de mentalt tar steget in i både stadslivet och mångfaldens tid.

Denna utveckling mot växande mänsklig mångfald har sprängt grunden för det monolitsamhälle, format av ett och samma människomaterial – för att begagna mig av det språkbruk som Alva och Gunnar Myrdal så flitigt använde på 1930-talet – som Sverige en gång var. Vart vi är på väg är högst oklart. Ett både harmoniskt och dynamiskt mosaiksamhälle är vår utopi; ett kaotiskt Babels torn är vår dystopi. Sverige är i dag varken det ena eller det andra utan någonting mittemellan, med tydliga element av såväl den tilltalande mosaiken som det dystopiska kaoset. Mosaiken har en sammanhängande och behaglig form, och det kan man inte riktigt säga om dagens Sverige.

Vi har fått mångfald men vi har inte fått mångfalden att hänga ihop på ett bra sätt. Det stora politiska arbetet som vi har framför oss handlar just om detta, att få olikheten att forma en någorlunda behaglig och väl fungerande mosaik.

Den här utmaningen är väldigt radikal för Sverige, inte bara för att det är någonting så väsenskilt från det gamla Monolitsverige utan också för att den fordrar ett helt annat sätt att förstå politikens roll i samhället än det som har varit karakteristiskt för Sverige.

Ett monolitsamhälle kan med ganska stor framgång formas ovanifrån, av en politisk elit som genom ett gemensamt ursprung, delade samhällserfarenheter och en enhetlig kultur begriper sig på sitt folk. Men vad händer i ett samhälle där ingen har en realistisk chans att begripa sig på eller ens föreställa sig den mångfald av villkor, värderingar, preferenser och livsstilar som formar den myriad av småsamhällen som vårt Sverige består av i dag?

Ja, Sverige är, som tunnelbanevagnen 2003, radikalt obegripligt. Och hur kan det obegripliga styras? Hur kan det sociala livet formas när det består av så mycket olikhet?

Ett mosaiksamhälle kan givetvis inte formas så som ett monolitsamhälle formades. I själva verket kan det inte formas av någon. Det är helt enkelt för komplicerat och ogenomträngligt för att centraliserade beslutsmekanismer skulle kunna vara effektiva. Det är för mycket information, för mycket diversitet, för mycket att ta hänsyn till, för mycket man inte vet för att det skall fungera (inte ens hårda diktaturer kan numera få detta att verkligen fungera, vilket Sovjetunionens kollaps visar). Ingen hinner, ingen orkar, ingen kan. Det finns inte en chans i den globala närhetens tid att piska mångfaldens hav till underkastelse. Och här har vi en enorm politisk utmaning för oss i Sverige, vana som vi är att bestämma så mycket ovanifrån, genom maktmekanismer som har varit mycket effektiva så länge befolkningens levnadsvillkor och preferenser var relativt homogena och en grundläggande samhörighet fanns mellan styrande och styrda.

Det är värt att uppehålla sig lite mer vid detta, eftersom denna förmåga från de styrandes sida att ”hitta rätt”, det vill säga stifta lagar och forma välfungerande institutioner som varken uppfattas som verklighetsfrämmande eller illegitima av folket, är någonting som har haft en enorm betydelse och går långt tillbaka i svensk historia. Låt mig illustrera detta genom att uppmärksamma en av de mest avgörande och gåtfulla händelserna i svensk historia, nämligen det mycket tidiga enandet av landet under i princip en och samma lag, någonting som gjorde ett av Europas mest efterblivna länder till en juridiskt sett hypermodern nation. Detta inträffar som vi vet kring 1350, främst genom Magnus Erikssons landslag, sedermera känd som Kristofers lag och gällande fram till 1736.

Denna gemensamma lag för hela Sveriges landsbygd stiftas i ett mycket vidsträckt land med urusla kommunikationer, utan utvecklade städer eller fast huvudstad, och utan någon egentlig statsapparat i stånd att genomdriva lagen (ja, den centrala statsapparaten var då den kringvandrande kungen med sitt inte alltför omfattande följe). Men allt detta hindrar inte Sveriges juridiska enande. Det avgörande är att lagen uppfattas som rättvis och därmed legitim, inga revolter mot den förekommer (det man kommer att strida om senare är vem som skall styra landet och tillämpa lagen, inte om själva lagen); det råder koncensus skulle vi säga i dag, en bred koncensus kring den gemensamma lagen.

Denna svenska utveckling står i skarp kontrast till de i regel mycket långa och våldsamma processer som ledde till skapandet av en gemensam lag i merparten av de övriga europeiska nationerna.

I Sverige genomfördes det hela på ett karakteristiskt svenskt manér, vill man gärna säga. I stället för avgöranden på slagfältet tillsätter kung Magnus en utredning, ja, ett antal lagmän församlas i Uppsala, och ur de gamla landskapslagarna pysslar de ihop den gemensamma lagen, och den fungerar sedan i flera hundra år utan att någon reser sig och säger att det här är en främmande lag, en dum lag, en illegitim lag. Nej, så blev det inte, eftersom lagen växte inifrån, organiskt, den växte ur de kollektiva erfarenheterna hos ett folk som hade mycket gemensamt. Därför accepterades lagen utan nämnvärt motstånd, den gjorde inte våld på människorna, den växte ur en djup samhörighet mellan dem som stiftade lagen och dem som skulle åtlyda den.

Denna samhörighet bildar grunden för en politisk kontinuitet som – trots stormaktstidens inflöde av utländska tjänstemän och militärer samt en ny dynasti av främmande ursprung – lätt kan spåras ända fram till folkhemmets Sverige. De styrande har kunnat spela det svenska folkets melodi på ett mycket trovärdigt sätt, men nu är det inte längre så, bland annat för att det inte längre finns en melodi – den svenska melodin – utan många, och ofta radikalt annorlunda, melodier. Men den politiska klassen liksom andra eliter är fortfarande tämligen homogen och slår gärna vakt om det enhetliga, det begripliga och styrbara, utan att förstå att det bara är utanförskap som föds ur institutioner som inte längre går i takt med samhällslivets utveckling. För att ändra på detta måste vi förändra vår syn på den politiska processen. Utgångspunkten måste vara ett erkännande om att det bara är dom där nere och inte dom där uppe, samhället och inte staten (man måste bland annat börja skilja mellan stat och samhälle), som kan forma verkligen fungerande samhällsinstitutioner.

Det här reser omedelbart en mycket relevant fråga. Vad händer i så fall med det gemensamma? Denna fråga är avgörande om det är en mosaik vi vill forma av mångfalden, ty mosaiken som redan påpekats består av många olika bitar som får sin plats och hålls ihop av en gemensam form eller struktur. Det handlar om att definiera balansen mellan den gemensamma ramen, som fordras för att hålla ihop olikheten, och den olikhet som fordras för att vi inte skall kvävas – mellan det underifrånarbete som kan skapa fungerande samhällsinstitutioner och det nödvändiga ovanifrånarbetet som reglerar detta skapande så att det inte blir destruktivt.

Det uppmärksammade fallet med de muslimska friskolorna handlar precis om det här, mångfaldens gränser, olikhetens gränser. Det är ett nytt problem i Sverige. Mångfald har hittills varit synonymt med det roliga och önskvärda på ett sätt som bara en nation utan erfarenheter av mångfaldens komplexitet kan göra, men detta aningslösa förhållningssätt duger inte längre. Nu håller vi på att lära oss förstå detta genom mycket plågsamma erfarenheter, som bland annat har kostat några unga kvinnor livet.

Den gamla svenska homogeniteten, och den samsyn som den gav upphov till, kom till uttryck sig på många andra intressanta sätt, exempelvis i Sveriges högst decentraliserade politiska struktur, som bara är möjlig på basis av en djup konsensus som gör att denna frihet i princip bara utnyttjas för att göra samma sak som alla andra.

Samma sak gäller för svenska företag, som har varit exemplariska vad det gäller intern demokratisering, platta hierarkier, självstyrande grupper o s v. Detta kan givetvis lätt göras på mycket homogena arbetsplatser, där arbetsgemenskapen bygger på gemensamma värderingar och att ett slags inre chef säger till varje medarbetare att göra just det som de andra förväntar sig av henne eller honom. På arbetsplatser som är mer heterogena, och där en inte så sällan konfliktfylld mångfald råder, är däremot hierarkierna mycket viktigare, det vill säga att det finns någon som avgör mellan ditt och mitt sätt.

Konfliktlösningen i homogena samhällen är radikalt annorlunda än i heterogena. Detta vet invandrarna mycket väl, som både förbryllas och fascineras av det svenska, så subtila och för det mesta helt obegripliga, sättet att lösa konflikter utan öppna konfrontationer som kan hota vi-andan och gruppsammanhållningen.

Det svenska kompromissökandet kan verka nära nog patologiskt för den som inte förstår vad den djupa gemenskapen har betytt för ett folk som inte kan minnas förödande inbördeskrig, blodiga revolutioner eller den typ av våldshändelser som andra folk tyvärr bara minns alltför väl.

Men nu är Sverige på väg att ”normaliseras”, bli som alla andra heterogena samhällen. Framtidens sociala och politiska konflikter kommer därför att i mycket hög grad handla om den etniska och kulturella mångfaldens potentiella konflikter med samhällets sammanhållning i största allmänhet och den individuella friheten i all synnerhet. Samhällets behov av att hålla samman och individens rätt att välja livsform och bli respekterad för sina val kommer gång på gång att krocka mot olika subkulturers och etnisk-religiösa gemenskapers krav på gruppautonomi och kontroll över sina medlemmar och sin omgivning.

Det handlar om svåra konflikter mellan värden – gruppfrihet och individuell frihet – som vi i vår naivitet trodde vara helt förenliga. Ur denna värdekonflikt kommer mycket överraskande politiska kombinationer att växa fram.

Ett utmärkt exempel på detta är den mördade Pim Fortuyn i Holland, som blandade ihop ett radikalt liberalt budskap om individens frihet med en aggressiv hållning mot muslimer och en plädering för en begränsning av invandringen och gruppfriheten. Detta representerar minst sagt oväntade konfliktlinjer och politiska kombinationer som är betydligt intressantare och svårare att förhålla sig till än den typ av traditionell nationalism och främlingsfientlighet som en Jean-Marie Le Pen eller en Pia Kjaersgaard står för.

Vad vi kommer att få se i Sverige vet vi ännu inte, men jag är ganska säkert på att svaret inte kommer att dröja så mycket längre, inte minst efter folkomröstningens för den dominerande politiska eliten så förödmjukande resultat.

3. Medelsvenssons död

Den tredje megatrend som förändrar Sverige handlar om vad vi kan kalla samhällslivets organisationskärna. För inte så länge sedan organiserades det mesta av samhällslivet inte bara av platsen och den nationella statens institutioner utan också av olika organisationer. Då var det inte ovanligt att en människas hela vuxna liv och identitet kretsade kring ett antal starka organisationer som man var med i. Så kunde en persons liv vara ett liv som Post-, SJ-, SAF-, SAP-, Volvo- eller Ericssonanställd.

Man började tidigt i organisationen, och 40 år senare lämnade man den med en medalj på bröstet eller en guldklocka på handleden. Livets fasta punkt var karriären i organisationen, den gav social identitet, trygghet, lön, vänner och bekanta. Han, och i vissa fall hon, var något som amerikanerna kallade organization man, industrisamhällets mänskliga prototyp.

Denna värld av organisationer, som verkade vara så absolut solida, bestående och oföränderliga, håller på att kollapsa. Detta är särskilt relevant i Sverige, ty vårt land präglades på ett extremt sätt av dessa organisationer som verkade vara odödliga och skapade en gedigen känsla av kontinuitet och stabilitet. I princip samma storföretag som föddes redan under 1800-talets sista decennier, samma politiska partier under praktiskt taget hela 1900-talet och samma LO, som mer än något annat fortsätter att bestämma våra öden. Partierna och LO har vi kvar, men nästan allt annat visar att det inte längre finns organisationer av den typ som en gång kunde ge oss trygghet livet igenom.

Tänk, en dag försvann t o m ärkesymbolen för det gamla och trygga Sverige, det som jag trodde aldrig skulle kunna försvinna – postkontoren, dessa Folkhemssveriges verkliga torg och enda offentliga mötesplatser. Hade vi för bara femton år sedan sagt att vi en dag skulle ha ett Sverige utan postkontor, hade alla trott att man var galen. Skulle man dessutom ha sagt att det kanske kommer en dag då vi inte har SJ eller Ericsson kvar, då hade alla varit säkra på att vi tillhörde galningarnas skara. Men i dag finns det inte en vettig människa som kan vara säker på motsatsen eller som skulle bygga sitt livsprojekt på en sådan organisation. Vem kan i dag tro att om man börjar på Volvo när man är 20, slutar man på Volvo när man är 65?

Konsekvenserna av dessa organisationers obeständighet har varit chockerande för många. Hur ofta har vi inte sett dessa snopna ansikten på anställda i ett företag som varit medelpunkten i livet – deras eget och kanske också en hel orts – och som plötsligt försvinner. Där står de, mentalt oförberedda, besvikna, klagande som om deras liv vore någon annans ansvar.

Efter organisationernas svikna löfte om livslång trygghet återstår bara vi, individerna, och våra närmaste gemenskaper som samhällslivets verkliga organisationskärnor. Det är bara kring oss själva och våra närmaste som vi kan bygga hållbara livsprojekt, där vi går in i och ut ur olika organisationer och nätverk men inte låter dem bli bärare av vår trygghet. Det kräver ständig vaksamhet och en beredskap att flytta på sig, gå vidare, förkovra sig, ta risker.

Det kan vara jobbigt för många, stressande, ångestskapande, och ge upphov till en stark längtan efter ett liv där man lugnt kan slå sig till ro, där någon annan tar hand om en och sköter många av dessa svåra livsval som kräver så mycket av oss. Det ständiga ansvars- och risktagandet är, liksom friheten, ett svårt predikament som föder sin motsats, en vilja att fly från allt detta, som kan ta sig många olika former alltifrån att välja en stark ledare som kan skapa trygghet åt oss till en sjukskrivning som kan ge oss en stunds vila.

Organisationernas avtagande betydelse innebär också att korporatismens tid är över.

Under industrisamhällets guldålder styrdes mycket av samhällslivet genom förhandlingar och överenskommelser mellan stora organisationer som representerade olika mäktiga intressegrupper. Sverige var i detta avseende mycket framträdande bland industrisamhällena. Den korporativa maktkoncentrationen har sällan kommit upp till de nivåer som den uppnådde i vårt land, och dess betydelse för individernas liv kan knappast överdrivas. Från mina första år i Sverige på 1970-talet kommer jag fortfarande ihåg dessa ödesmättade möten mellan SAF:s VD och LO:s ordförande i spetsen för sina respektive förhandlingsdelegationer, och den dramatik som hörde dessa möten till.

Den spända väntan under flera dagar – det var faktiskt som om hela Sverige stod still i väntan på att vit rök skulle stiga upp från Blasieholmen eller det ställe där mötet hölls. Alla visste att allt väsentligt skulle avgöras där, våra löner, räntor, utrymmet för politiska reformer o s v. Alla visste att de där två patriarkerna bestämde så oerhört mycket över våra liv, och det visste också den tredje store patriarken i vårt land, ordföranden i det stora och alltid regerande partiet.

Till saken hörde en bestämd ritual, vars betydelse jag inte riktigt förstod då. Senare har jag förstått att till och med länder som är väldigt lugna och fridsamma som Sverige behöver ett mått av dramatik när något så viktigt avgörs.

Det avgörande mötet föregicks av upptrappade hot om konfliktåtgärder, och vem som helst som inte visste vad det egentligen handlade om kunde tro att helvetet snart skulle bryta ut i det fredliga Sverige. Och patriarkerna kunde givetvis inte komma överens mitt på dagen, säg klockan tre på eftermiddagen, nej, till och med i Sverige hade detta varit en antiklimax. Det var sent på kvällen eller fram på småtimmarna som de brukade kom ut, med trötta och härjade ansikten, som om de hade brottats under flera dygn, och inför ett stort massmedieuppbåd skakade de hand med varandra, och Sverige andades ut och vi kunde med tillförsikt blicka fram mot ännu ett eller kanske två år av tryggt, familjärt samförstånd. TT-telegrammet kunde som vanligt gå ut med den glada nyheten: ”Natten mellan den 25 och 26 januari 1974 enades parterna om en ettårig uppgörelse…”

Ja, detta var verklighet för inte så länge sedan, men ändå i en helt annan tid. I gemenskapens tid, tiden före den svenska gemenskapens big bang. Uttågen från organisationsväldet – det vill säga korporatismen – har gått väldigt fort. SAF lämnade för gott förhandlingsbordet redan vid 1990-talets början och gick som organisation i graven ett årtionde senare.

Vid 1990-talets ingång bestämdes fortfarande 90 procent av våra löner genom centrala avtal. I dag bestäms 90 procent genom individuella avtal på lokal nivå. Det är en formlig revolution som inte så många verkar ha lagt märke till.

Detta betyder inte att korporationernas nuvarande makt skulle vara obetydlig – LO har exempelvis på ett övertydligt sätt visat att man, utan organisationens aktiva stöd, inte vinner någon folkomröstning i detta land – för så är inte fallet, men skillnaden är ändå påfallande i relation till hur det var för inte så länge sedan.

Till organisationernas och gemenskapens Sverige hörde en av de för mig mest intressanta bekantskaperna i detta mitt nya land, nämligen Medelsvensson. Jag läste svenska, och läroboken var orange och hette Familjen Svensson. Den handlade om Medelsvenssons liv i sammanfattning och på lätt svenska. Det var både roligt och lärorikt, men också en smula kränkande – jag fick det definitiva intrycket att det man ville lära mig inte i första hand var det svenska språket utan ett sätt att leva, eller snarare det rätta sättet att leva.

Det var med andra ord en civilisationsundervisning och handlade om så elementära saker som att gå över gatan på de vitrandiga övergångsställena o s v. Det var folkbildningen och Socialstyrelsen i koncentrat. Jag visste inte då att så hade också svenskarna själva gjort, att detta folk hade lärt sig att leva på det rätta sättet tack vare den stora statens omsorg och rekommendationer. Men på den tiden levde Medelsvensson inte bara i böcker i akt och mening att civilisera nykomlingar från sydligare länder. Denna märkliga människa fanns överallt, tidningarna skrev ofta om honom och alla kände till honom på ett sätt som våra barn, som knappast har hört talas om Medelsvensson, skulle ha svårt att förstå.

Denne Medelsvensson, som var så livslevande på 1970-talet när jag kom till Sverige, är numera död och begraven. Vi vet inte exakt när. Det vi däremot vet är när och varför han föddes. Det var 1930, under den stora Stockholmsutställningen, modernitetens genombrott i Sverige.

Då lanserade statistikerna Medelsvensson, ett mycket signifikant statistiskt genomsnitt av svenska folkets liv och egenskaper, som skulle bli ännu mer signifikant framöver. Genom att lära sig någonting om Medelsvensson fick man veta ganska mycket om många verkliga svenskar – hur mycket falukorv de åt, hur ofta de älskade, vilka klädesplagg de gillade, hur standardmöblemanget i ett svenskt hem såg ut o s v.

Medelsvensson var det svenska folkets spegelbild, och många kunde känna igen sig i den. Hans faktiska existens – som var mer påtaglig än liknande figurer från andra länder – var en produkt av ett mycket homogent samhälle, som genom folkhemmets institutioner och de stora korporativa organisationernas omfamning skulle bli ännu mer homogent under de kommande decennierna.

I dag kan vi konstatera att det inte finns mycket kvar av denna statistiska mittpunkt eller det genomsnitt som var så signifikant en gång i tiden. För ett par decennier sedan upptäckte statistikerna att denna mittfåra höll på att tömmas på folk, att färre och färre svenskar passade in på den bild som Medelsvensson representerade. Därför dog Medelsvensson, detta statistiska påhitt som utvecklingen mot en allt större mänsklig mångfald och ett allt mer fragmentiserat samhälle gjorde obrukbart. En preferens- eller marknadsundersökning i dagens Sverige kräver helt andra redskap än de som användes på Medelsvenssons tid – befolkningen måste indelas i ett stort antal skilda segment för att man skall kunna få relevant information om svenskarnas levnadsvillkor och preferenser.

Medelsvenssons död sammanfattar väl utvecklingen av vårt samhälle från ett till många samhällen, eller från ett gemenskapens och korporatismens Vi-samhälle med stort ”V” till en mångfald vi/jag-samhällen, där vi/jag är en myriad individer och små gemenskaper med olika smak, olika språk, olika allting. Denna snabba övergång mellan två mycket olika samhällstyper skapar en stark spänning mellan Sveriges splittrade och smått kaotiska verklighet å ena sidan och minnena – starkt selektiva och idealiserande som minnen brukar vara – av det Sverige som samlades kring stora korporationer och styrdes av ett fåtal patriarker å den andra.

Viljan hos många makthavare att få korporatismen tillbaka är påtaglig. Att Göran Perssons längtar efter en pånyttfödd Harpsundsdemokrati är rätt uppenbart, men lika uppenbart är att han inte alls är ensam om denna längtan.

Det är många andra som skulle vilja bli patriarker och styra den svenska ekan med lugna årtag och gemytliga handskakningar. Men alldeles för mycket har hänt i samhället sedan en konjak vid brasan i Harpsund var inledningen till en lyckad förhandlingsrunda maktens män emellan. Även om de skulle sätta sig vid brasan igen och dricka mycket konjak, och prata om samma saker i samma anda av samförstånd, skulle det inte alls fungera, ty det samhälle som kunde styras på det sättet finns inte längre. Men längtan finns där ändå. Därför kommer vi att bevittna många sådana gemytliga handskakningar i framtiden, men vi kommer också att vittna hur föga övertygande eller också kontraproduktiva de är, så som de nu blev under folkomröstningskampanjen.

4. Efter T-Fordsamhället

Den fjärde megatrenden som förändrar Sverige gäller samhällslivets organisationsprincip, det vill säga hur vi organiserar samhället. Det mogna industrisamhällets ”materiella bas”, för att begagna mig av Marx berömda samhällsmetafor om bas och överbyggnad, bestod av massproducerande storfabriker som de facto var mindre planekonomier organiserade som pyramidala kommandosystem, där informationen gick uppåt mot hierarkins topp och besluten nedåt, mot dem som på verkstadsgolvet verkställde planer och instruktioner.

Det hierarkiska och centraliserade kommandosystemet matchade en stel mekanisering, som inte gav så mycket utrymme för variation om man verkligen ville uppnå betydande stordriftsfördelar. Detta gav enorma produktivitetsvinster och möjligheter till tidigare aldrig skådade välståndshöjningar för folkets breda massor. Priset för detta – om man får utrycka sig på ett helt anakronistiskt sätt – var en mycket begränsad valfrihet eftersom produktvariationen var starkt begränsad.

Inget har sammanfattat detta bättre än T-Fordens skapare, Henry Ford, när han sa att man gärna fick välja färg på bilen så länge man valde svart.

Detta i sig var något alldeles sensationellt, ty de som nu kunde välja en av dessa drygt sexton miljoner massproducerade svarta bilar var vanliga industriarbetare, inte minst de som 1914 arbetade på Fords fabrik och från den ena dagen till den andra fick se sin lön fördubblad och sin arbetstid förkortad.

Det här var en dröm som hade gått i uppfyllelse, och det är denna dröm, masskonsumtionens dröm, som förklarar en hel del av folkhemmets styrka. Att få tillgång till en tidigare otänkbar levnadsstandard var så överväldigande att det under lång tid gjorde folkhemmets bristande valfrihet och politiska översitteri till ett mindre problem eller till och med till ett icke-problem för många. Det var fantastiskt att kunna flytta in i den moderna lägenheten även om den liknade alla andra lägenheter. Och att åka bil, även om det var en likadan Volvo som grannen åkte i. När vi byter från skraltiga möbler till IKEA-möbler känns det bra. Och alla kan dessutom få dem.

Industrialismens massproduktionssystem kom också i Sverige att prägla mycket av välfärdssektorn. Skolan, vården, omsorgen och trygghetssystemen standardiserades, massproducerades och likriktades. Detta gav stora välfärdsvinster, och folkhemmet kunde räkna med ett massivt stöd under hela sin långa uppbyggnadsfas.

Uppbyggandet av detta T-Fordssamhälle i Sverige, där man på välfärdsområdet kopierade industriernas organisationsmodell, gjorde att kommandosystemets pyramidala beslutsmekanismer fick en enorm betydelse i vårt land. I politiken blev detta mycket tydligt. Ett problem identifierades, information samlades uppåt genom gedigna utredningar som kunde ta flera år i anspråk, och sedan kom politiska beslut som förmedlade relativt detaljerade ”instruktioner” nedåt i syfte att åtgärda det några år tidigare identifierade problemet. Och detta verkar ha fungerat ganska tillfredsställande under flera decennier.

Ett sådant förfaringssätt förutsatte dels god samhällskännedom och att mängden relevant information som skulle processas var begränsad, dels en stabilitet eller ett långsamt tempo i samhällsutvecklingen som gjorde att de så fattade besluten fortfarande var relevanta när de skulle sättas i verket, alltså flera år efter det att ett problem hade identifierats. Utan dessa villkor kan inte ett pyramidalt kommandosystem fungera effektivt.

Detta är kommandosystemens och därmed planekonomiernas välkända förbannelse. Det är inte bara så att planekonomierna leder till likriktning och stagnation utan de förutsätter också en viss likriktning och stagnation, d v s relativt enkla, trögrörliga och därmed förutsägbara samhällen som är de enda som låter sig styras ovanifrån på det sättet.

Dessa villkor gäller inte längre. Samhällets växande mångfald och snabba omvandlingstempo gör kommandosystemet till en otymplig beslutsmekanism. I dag förändras på tio år mer än 90 procent av alla de tekniker som vi använder, och mängden relevant information växer exponentiellt genom alla dessa nya flöden som förtätar och segmenterar det nationella rummet. Under sådana omständigheter blir centralistiska beslutssystem en belastning för samhällsutvecklingen; de är för enkla och långsamma för att fungera effektivt i mycket sammansatta och snabbrörliga samhällen.

Detta gör att politiken, som i allt väsentligt fortsätter att leva i T-Fordsamhällets och beslutspyramidernas värld, blir mindre och mindre effektiv eller rentav kontraproduktiv.

Här har vi ett slående exempel på den politiska överbyggnadens eftersläpning, ty i näringslivet där man påverkas av konkurrensens hårda krav på effektivitet, har dessa gamla beslutssystem för länge sedan övergivits. Producentperspektivet, som var centralt i de gamla beslutssystemen, har ersatts av kundperspektivet och toppstyrningen har gett plats åt decentraliserade beslutsmetoder, som försöker matcha samhällsutvecklingens växande mångfald och snabba tempo. Detta förutsätter en banbrytande återföring av maktbefogenheter till pyramidens bas, vilket i sin tur förutsätter tänkande medarbetare på alla nivåer i stället för en Frederick Taylors eller en Henry Fords robotiserade arbetare som bara utförde det som andra hade tänkt och beslutat.

Inom politiken och den politiskt kontrollerade välfärdssektorn har denna förändring gått väldigt trögt eftersom vi saknar det förändringstryck som konkurrensen på öppna marknader åstadkommer. Ändå ser vi uppmuntrande tecken på förändring, och rörelseriktningen från enväldig politikerstyrning och allomfattande offentliga monopol mot ökat medborgarinflytande, större mångfald och mer konkurrens är tydlig.

Skolpeng och andra pengsystem, liksom valfrihetens och etableringsrättens utvidgning, har medfört betydande och mycket positiva förändringar i jämförelse med hur situationen var för bara tio år sedan. Men förändringen inträffar givetvis inte utan konflikter, partiella reträtter och nya initiativ från inte minst socialdemokratins sida i syfte att återta kontrollen över välfärdssektorns utveckling. Detta kommer i själva verket att dominera mycket av den politiska scenen de kommande åren.

Socialdemokratins ledare förstår – till skillnad från många vanliga partimedlemmar – att det inte finns någon återvändo till det gamla folkhemmet med dess lydiga undersåtar, och man förstår också att ett visst mått av konkurrens och mångfald är mycket nyttigt för välfärdssektorns effektivitet och anpassningsförmåga till ett mer diversifierat samhälle.

Frågan för strategerna i vårt statsbärande parti är hur detta skall kunna sättas under kontroll, så att man inte kastar ut barnet med badvattnet, det vill säga utan att man förlorar det starka inflytandet över människors grundläggande levnadsomständigheter och livsval som hela det socialdemokratiska maktinnehavet har varit inriktat på. Det kan tyckas vara cirkelns kvadratur, men socialdemokratin har tidigare visat en häpnadsväckande förmåga att just kvadrera cirkeln!

Den som tar sig tid att läsa exempelvis Skollagskommitténs slutbetänkande eller regeringens utredning Vårda vården kan tydligt se hur detta konststycke är tänkt att gå till i det som kanske kan bli en ny svensk samförståndsmodell mellan maktpartiet och näringslivet.

Socialdemokratins nya välfärdspolitiska giv är att på bred front tillåta näringslivet att komma in som välfärdsproducent – så länge man underkastar sig en tämligen omfattande politisk reglering och styrning.

Ja, och medborgaren skall givetvis få lite mer att säga till om och gärna kunna få välja mellan Ford och Ford i olika nyanser av svart. Så ungefär skulle det nya folkhemmet eller ”folkhemmet light” se ut om s-partiet fick bestämma så som man en gång gjorde, men det är just detta som inte går i ett samhälle som på många sätt är motsatsen till det T-Fordssamhälle som Sverige en gång var.

5. Omfördelning och reciprocitet

Vi har sett hur samhällslivets rum, mänskliga grund, organisationskärna och organisationsprincip förändras i denna informationsrevolutionens och den globala närhetens tid. Det sammanlagda resultatet av dessa förändringar är att vi går från en djup gemenskap där vi delade oerhört mycket, till en gemenskap light, där vi ofta inte ens vet vad vi delar med varandra. Denna process påverkar också samhällslivets utbytesprinciper, det vill säga hur vi organiserar utbytet och fördelningen av varor, tjänster och allt vad vi äger och producerar. Häri ligger den femte megatrenden som förändrar Sverige.

I teorins värld finns det två radikalt motsatta utbytesprinciper – omfördelning kontra reciprocitet – som motsvarar två helt olika samhällstyper. Å ena sidan har vi starkt gemenskapspräglade samhällsorganisationer, det som i sociologin fortfarande kallas Gemeinschaft efter Ferdinand Tönnies begrepp i hans banbrytande avhandling från 1887.

Det är så som Sverige var för inte så länge sedan, plägat av en känsla av närhet och samhörighet, gemensam historia och gemensamt öde. I en sådan samhällstyp tenderar omfördelningen att bli den centrala utbytesprincipen, eftersom vi uppfattar varandra som en del av en stor familj.

Då kan vi göra anspråk på det som andra äger och producerar på samma sätt som andra kan göra anspråk på att förfoga och bestämma över mycket av det som är vårt. Vår äganderätt är inte absolut i detta fall, den är villkorad och egentligen underkastad vår kollektiva rätt över alla våra samlade resurser och rikedomar. På det viset har vi alla en viss äganderätt över allt. Det finns starka band människor emellan som skapar legitima krav på hur andras liv skall levas och nyttigheterna fördelas.

I ett gemenskapssamhälle är den typ av strikt reciprocitet som är typisk för en marknadsekonomi – alltså ett frivilligt utbyte, där jag ger något till dig bara om du ger lika mycket till mig – en omoralisk princip, det vill säga en princip som bryter mot gemenskapssamhällets mest basala regler om ömsesidigt närhet, beroende och solidaritet.

Motsatsen till detta är, för att använda en talande motsägelse, en gemenskap av främlingar eller den typ av gemenskap lightsom Sverige allt mer har utvecklats till, det som Ferdinand Tönnies ville fånga genom begreppet Gesellschaft. Där är reciprocitetsprincipen naturlig. Jag ger lika mycket som jag får, jag betalar för det jag får och vill behålla så mycket makt och frihet som möjligt att styra mitt liv efter eget huvud, ty ingen vill styras av främlingar.

Marknadsekonomin, som helt bygger på reciprocitetsprincipen, är det bäst lämpade ekonomiska systemet i ett sådant samhälle. Marknadsekonomin uppfanns en gång i tiden just för att hantera bytesrelationer mellan främlingar, och därför är den så dåligt anpassad för att över huvud taget hantera gemenskapsrelationer. Anledningen är enkel – vi har inte tillräckligt med främlingskap till varandra i en nära gemenskap, i en familj till exempel, för att kunna kräva ett mot ett och hävda reciprocitetsreglerna. På samma sätt är omfördelningsprincipen dåligt lämpad att styra bytesrelationer i ett samhälle där vi saknar den närhet och samhörighet som kan göra det legitimt att ge andra makt över mitt liv, min egendom och mitt arbete.

En gemenskap light, där de flesta människor är främlingar för varandra, skapar allvarliga moraliska och praktiska problem för mycket av den samhällsorganisation som Sverige antog när landet präglades av en djup gemenskap. Ta som exempel transfereringssystemen. Kan det vara acceptabelt att transferera så mycket av våra inkomster till människor som vi inte upplever minsta samhörighet med?

Ett sådant förfarande skapar den typ av moraliskt missnöje som numera präglar många svenskars syn på invandrare, som får ta del av våra transfereringar på ett sätt som uppfattas som illegitimt eftersom de inte betraktas som en del av gemenskapen.

Att det i mycket handlar om detta kan man förstå om man jämför den militanta irritation som många upplever över många invandrares bidragsberoende med det ofta skämtsamma, och under alla omständigheter oändligt mer toleranta, förhållningssättet till norrlänningar som lever på bidrag, åker scooter, fiskar och jagar på det gemensammas bekostnad. Det är som om de på något sätt har rätt till detta, eftersom de är en del av familjen. Bidragsutnyttjandet bland etniska svenskar kostar tveklöst mycket mer pengar än det som går till invandrare, men det är de senares fall som verkligen uppfattas som djupt omoraliskt och provocerande.

Samtidigt är det viktigt att påpeka att det inte bara är toleransen mot omfattande omfördelningar som minskar när avståndet människorna emellan växer. Också utnyttjandet av transfereringssystemen kan urarta, när de moraliska spärrar som gemenskapskänslan skapar urholkas. Att roffa åt sig så mycket man kan från främlingar är oändligt mycket lättare än att göra det från sina egna. Därför måste ett samhälle av främlingar alltid vara på sin vakt mot ett sådant predatoriskt utnyttjande av kollektiva nyttigheter och trygghetsmekanismer.

Det håller vi i Sverige på att lära oss, både inifrån och utifrån, ty människorna i vårt land, oavsett var de är födda, tenderar att mer och mer bete sig som predatoriska främlingar. Detta skapar svåra dilemman i övergången från den djupa gemenskapens mycket omfattande välfärdsstat, som för att fungera förutsatte en djup moralisk känsla av medansvar och en vilja att bidra till kollektivet, till den typ av stat som motsvarar en gemenskap light, det vill säga en stat som misstror sina medborgare lika mycket som medborgarna misstror sin stat.

Sättet att hantera den nu pågående sjukskrivningsepidemin kommer att ge oss en fingervissning om hur dessa nya relationer av ömsesidig misstro mellan stat och medborgare kommer att gestalta sig i framtiden.

Jag tror att vi i Sverige redan nu befinner oss mitt i en process där vi successivt försvagar omfördelningsinslagen i våra socioekonomiska bytesrelationer och förstärker reciprocitetsprincipen. Fast detta är så oerhört politiskt känsligt att ingen vågar säga det högt.

Det här uttrycks ganska krasst och konkret i den glidning som vi på sistone har sett från inkomstbortfall till grundtrygghet, men också i exempelvis talet om att ställa krav, det vill säga utkräva motprestation för de levererade välfärdsförmånerna. Detta är såpass politiskt viktigt att jag vill uppehålla mig en stund vid detta.

Som vi vet handlade folkhemmet från början om grundtrygghet, men efter kriget fördjupades hela projektet genom viljan att kompensera allt fler för eventuella inkomstförluster. Det var ett avgörande steg in i det som Erlander kallade ”det starka samhället” (ett uttryck som var en karakteristisk svensk omskrivning för den starka staten) och denna fördjupning av den kollektivt försäkrade inkomstgarantin syftade till att få den snabbt växande medelklassen involverad i det välfärdsstatliga projektet.

Denna frikostiga garanti kunde bara ges i en ekonomi med god tillväxt och stigande sysselsättning. Så fort dessa villkor inte gällde upptäcktes välfärdsstatens bluff. Korten synades av allt fler arbetslösa i början på nittiotalet, och då upptäckte vi alla att det inte fanns några som helst möjligheter att uppfylla löftena när det verkligen gällde (att i det läget höja skatterna ännu mer är nära nog omöjligt när man nått de skattenivåer där vi är nu). Detta är givetvis är grundorsak till välfärdsstatens olika försök att – framför allt genom att hålla nere taket för ersättningsnivåerna i trygghetssystemen – retirera från inkomstbortfallsgarantin.

En process har satts igång som på sikt kan betyda det definitiva slutet för den starka välfärdsstaten och likaså för den socialdemokratiska hegemonin i svensk politik. Erlanders bedömning på 1950-talet om behovet av att involvera medelklassen i välfärdsstatens expansion genom att ge dem valuta för pengarna, alltså en tillfredsställande inkomsttrygghet i utbyte mot allt högre skatter, var alldeles korrekt.

Nu har vi gått in i den motsatta processen, där medelklassen blir allt mer främmande för välfärdsstaten och, utöver extremt höga skatter, själva måste betala allt mer för en någorlunda tillfredsställande trygghet (det är ofta företagen som sköter det, men det handlar givetvis om medarbetarnas löneutrymme). Varje gång vi sänker ersättningsnivåerna eller inte låter dem gå upp i samma takt som lönerna, då krymper välfärdsstatens sociala bas.

Inkomstbortfallsgarantin är ett absolut villkor för välfärdsstatens sociala och politiska överlevnad men samtidigt en statsfinansiell omöjlighet när inte mycket gynnsamma förutsättningar – många som betalar skatt och relativt få som får förmåner – råder.

Denna olösliga konflikt, i kombination med det moraliskt konfliktfyllda i att ha mycket höga skatte- och transfereringsnivåer i ett samhälle av främlingar, kommer att successivt underminera välfärdsstatens stöd och trovärdighet.

Reciprocitetsprincipen kommer att göra sig gällande på allt fler områden, alltifrån att man själv skaffar sig avtalsmässiga privatförsäkringar till att man måste betala mer för välfärdstjänsterna och att man avkrävs motprestation i utbyte mot olika välfärdsstatliga förmåner.

I den känsla av svek som välfärdsstatens växande oförmåga att ge den trygghet som under så lång tid utlovades, finns en enorm politisk sprängkraft. Svenska folket har blivit indoktrinerat att tro att staten skall ge alla en fullgod trygghet, och allt som avviker från detta uppfattas av många som ett oförlåtligt brott mot våra mest grundläggande mänskliga rättigheter.

I detta växande gap mellan förväntningar och verklighet finns det ett gyllene tillfälle för ett ännu mer aggressivt populistiskt parti än nuvarande vänsterpartiet. Ett sådant parti kan, i ett löfte om att återställa folkhemmet, föra samman tre viktiga stråk av missnöje – mot främmandegörandet av landet via invandringen och globaliseringen; mot trygghetsförlusten via den nationella gemenskapens upplösning och välfärdsstatens urholkning; och sist men inte minst mot en politisk och ekonomisk elit, som uppfattas som svekfull och får bära hundhuvudet för gemenskaps- och trygghetsförlusten.

Dessa tre stråk av missnöje spelade en central roll för folkomröstningsresultatet. Nejsidans grundackord bottnade i dessa toner av missnöje, nostalgi och vrede, i en ännu oartikulerad känsla av förlust som söker en syndabock och väntar på en mobiliserande politisk kraft.

Till sist

Framtiden får utvisa hur detta plågsamma svenska farväl till gemenskapen kommer att gestalta sig i sociala och politiska termer. De senaste händelserna har onekligen gett detta farväl en oväntad dramatik. Den 11 september dog med Anna Lindh en bit till av idén om Sverige som en trygg idyll. Kvar finns en djup sorg och en envis vägran att erkänna att lycksalighetens ö hör till historien. Den 14 september manifesterades denna vägran på ett sätt som manar till eftertanke, inte minst för dem som på olika sätt hör till en från sitt folk alltmer alienerad elit.

Det mest intressanta och djupt oroväckande i euroomröstningen var ungdomarnas massiva nej. De har inga minnen av ett folkhem och få har ens hört talas om Medelsvensson, de har vuxit med MTV och Internet, men ändå har de fångats av det förflutna, av föreställningen om en mytologisk svensk guldålder, en gemenskap som någon gång gick förlorad och som man aldrig själv fick lyckan att uppleva. Myterna är uppenbarligen starkare än minnena!

Snart får vi veta om det vi beskådade den 14 september var det första dånet av en annalkande storm eller den sista skakande sorgeyttringen vid gemenskapens begravning. Jag måste tyvärr erkänna att det är det första alternativet som jag håller för mer sannolikt.

---